Announcement

Collapse
No announcement yet.

Ekologismen är en religion

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Ekologismen är en religion

    Miljörörelsen är en religion. Jag menar det bokstavligen. Miljörörelsen har nästan samtliga de väsentliga attribut som traditionellt kännetecknar en religion, möjligen undantaget idén att det finns en ”super-ande” däruppe i himlen som styr universum, samt idén att det finns en annan verklighet som vi hamnar i efter döden.

    Ett kännetecken för en religion är blind tro.

    Traditionella religioner, som Kristendom och Islam, hävdar att deras doktriner är säkra sanningar bara därför att de, enligt Bibeln respektive Koranen, uppenbarades för apostlerna respektive profeten Mohammed. Men idén att det som står i Bibeln respektive Koranen, måste vara sanningar, är helt godtycklig. Det finns ju massor av böcker, vars innehåll vi vet inte är sanningar - t.ex. Alice i Underlandet och Bröderna Grimms sagor. Så att någonting råkar stå i en bok behöver ingalunda betyda att det är sant.

    Miljörörelsen bygger på blind tro också. Massor av teser hos miljörörelsen tas för givna på grundval av blind tro. De grönas gräsrötter är inte alls utbildade i naturvetenskaper. De förstår inte orsakssambanden i naturen. Och deras informationskäller är blott och bart de etablerade, mainstream massmedierna. De största tidningarna, de mest populära TV-programmen, o.s.v. Gräsrötterna bara tror på det som massmedierna matar dem med. Men - ”Alla vet ju att det är så” - det är principen bakom miljörörelsens ”sanningar”.

    De gröna tar det t.ex. för givet att människan ”förstör” miljön. Men om man tar reda på fakta, upptäcker man sådana saker som att luften i västländernas storstäder är mera ren idag än den var för 100 år sedan, då det ju eldades med kol i städer som London och New York. Och vattnet i västländernas storstäder är mera ren idag än den var för 200 år sedan, då det helt saknades avloppssystem. En av de viktigaste orsakerna till att människor lever längre idag än de gjorde förr i tiden är faktiskt den att miljön som människorna lever i idag är mycket mera ren än den som de levde i förr i tiden. Men de gröna tror likväl blint på idén att människans fria aktiviteter med nödvändighet skadar miljön istället för att förbättra den.

    De gröna tar det vidare för givet att människotillverkade kemikalier med nödvändighet alltid är mera skadliga än kemikalier som förekommer naturligt. Men om man tar reda på fakta upptäcker man att många ökända människotillverkade kemikalier, som t.ex. DDT och dioxin, trots sina dåliga rykten, i själva verket inte är livsfarliga i små mängder - och att en del av de giftigaste kemikalierna som överhuvudtaget förekommer, som t.ex. aflatoxin och botulin, är naturligakemikalier, som produceras av svampar respektive bakterier. Men de gröna tror likväl blint på att kemikalier som är tillverkade av människan med nödvändighet är farligare än de som förekommer naturligt.

    De gröna tar det också för givet att människan håller på att orsaka en klimatkatastrof med sin fossilbränsleeldning. Men om man tar reda på fakta upptäcker man att klimatet har förändrats fram och tillbaka under hela jordens historia. Så förhållandet att världens temperatur eventuellt har ökat med en halv grad Celcius under de senaste 100 åren utgör inget som helst bevis på att någonting är fel. Och om man vet någonting alls om vädret, vet man att det är ett så pass komplext fenomen att det inte kan förutses med hjälp ens av de kraftigaste datorerna och de mest sofistikerade dataprogrammen. Så dator-simuleringarna som sägs bevisa teorin om den globala uppvärmningen, de bevisar i själva verket inte ett skvatt. Men de gröna tror likväl blint på att människan håller på att orsaka en ”global uppvärmning”.

    De gröna tar det vidare för givet att lösningen på eventuella miljöproblem är politiska åtgärder. Staten anses vara miljöns räddare. Men om man studerar historia och nationalekonomi, upptäcker man att världens regeringar har genomgående skadat miljön - och det mera än några storföretag någonsin har gjort. Statligjordbrukspolitik orsakade ju uttorkningen av Aralsjön i Centralasien. Statlig vattenförsörjningspolitik har orsakat slöseri med färskvattenresurserna i otals länder - som t.ex. USA, Mexiko, Saudiarabien och Storbritannien. Statliga energiforskningsprogram har medfört slöseri med jordbruksresurser för att odla energigrödor till ingen nytta, misslyckade försök att göra kol till gas eller vätska (i USA), vansinniga kärnkraftsteknologier (som vid Tjernobyl hos f.d. Sovjetunionen) o.s.v. Att göra staten till miljöns förmenta räddare - det vore som att göra bocken till trädgårdsmästare. Men de gröna tror likväl blint på att staten kan lösa alla problem.

    Så miljörörelsen kännetecknas av blind tro.

    Ett annat kännetecken för en religion är den skenbara självsäkerheten. Religiösa människor är alltid säkra på att just deras godtyckliga idéer är sanna. Och de låter sig inte rubbas med ack så rationella argument.

    Ännu idag, tror många hundratals miljoner människor på Kristendomen eller Islam, trots århundraden av vetenskapliga och teknologiska framsteg. De envisas med att förkasta idén att verkligheten är verklig, och att naturen är naturlig, och att verkligheten kan fattas med förnuftet allena. De envisas med att dagdrömma om en ”super-ande”, vars existens skulle förklara ”allt” - trots att det inte finns minsta lilla belägg för att denna super-ande existerar.

    De gröna är lika irrationella. Vetenskapsmän har vederlagt miljörörelsens myter gång på gång, men likväl fortsätter de gröna att tro på ekologismens dogmer. Och de fortsätter att kräva att staten skall göra ännu mera för att kringskära vår frihet, i det föregivna syftet att ”rädda miljön”. Se min artikel här på Newsmill [Jag skrev ursprungligen denna essä som ett inlägg på debattsajten Newsmill på sommaren av år 2010], ”Klimathotet är humbug” för att få läsa om ett exempel på detta.

    Ytterligare ett kännetecken för en religion är tron på ett ”högre väsende”. De kristna tror på en allvetande och allsmäktig Gud. Muslimerna tror på en lika allvetande och allsmäktig Allah. De gröna tror på en sorts helig ”Moder natur” eller ”Gaia” - som av någon outgrundlig anledning är viktigare än människans intressen.

    Ett annat kännetecken för en religion är att de troende kräver att alla människor skall göra uppoffringar för detta ”högre väsende”. De kristna och muslimerna krävde att alla människor skulle gå ner på knä framför deras respektiva högre väsende och att de skulle offra sin lycka för Gud respektive Allah. De gröna kräver nu att alla människor skall ner på knä för att dyrka naturen och att de skall offra sin frihet till förmån för miljölagstiftning och att de skall offra sina bekvämligheter som t.ex. bilar och toalettpapper till förmån för en ”miljövänlig” livsstil.

    Ett kännetecken för en religion är oftast att de troende vill tvinga sin tro på andra med våld. De kristna och muslimerna utkämpade t.ex. bådadera många blodiga religionskrig för att sprida den ”sanna tron”. Och de gröna idag - de vill använda sig av statens våldsmakt för att tvinga även alla andra att leva på det ”miljövänliga” sätt som godkänns av miljörörelsen. Och de gröna försöker numera använda den politiska maktens kontroll över skolorna för att tubba skolorna till att indoktrinera det uppväxande släktet med politiskt korrekta, ”gröna” idéer - som t.ex. idén att människans aktiviteter håller på att skapa en klimatkatastrof.

    Om miljörörelsen är en sorts ny, ”modern” religion – vad är det då som har gett upphov till den? Miljörörelsen har en filosofisk orsak. Ända sedan Kant uppfann sin ”Kritiska filosofi” på 1700-talet och lyckades få den respekterad av västerlandets akademiska filosofer, ända sedan dess har den västerländska kulturen kännetecknats av en tilltagande fientlighet mot självaste förnuftet.

    Det som Kants ”Kritiska filosofi” var kritisk emot - det var nämligen idén att förnuftet kan fatta verkligheten. Kant lyckades inbilla västländernas intellektuella att förnuftet förvrängde verkligheten - att vi endast kunde uppleva verkligheten ”som den såg ut för oss”, därför att våra sinnen och vårt förnuft ”filtrerade” de data som våra sinnen tog emot från världen ”därute”. Den fientlighet mot förnuftet som Kant grundlade i den moderna världen blommade ut under 1900-talet - då den gav upphov till Nazismen och Kommunismen.

    Men dessa två varianter av socialismen är numera misskrediterade. Få männiiskor är så dumma numera att de går på nazismens eller kommunismens lögner.

    Så nu vänder sig en mycket stor del av de förnufts- och frihetsfientliga mentaliteterna bland västlänningarna i stället till miljörörelsen för tröst. Miljörörelsens fientlighet mot friheten, industrialismen och teknologin beror på att den är förnuftsfientlig. Frihet, industrier och teknologi är ju viktiga konsekvenser av förnuftet. Så hat mot förnuftet leder till hat mot friheten, industrierna och teknologin.

    Om vi börjar förstå att miljörörelsen är en religion och att förnuftsfientlighet är dess´ fundamentala kännetecken - då lär vi kunna inse att det radikala botemedlet mot miljörörelsen är den radikala förnuftsvänliga filosofin objektivismen.

    Information om objektivismen kan du få här – www.aynrand.org .
    Last edited by henriku; 02-20-2020, 06:18 AM.

  • #2
    Svar på en liten del av #1:
    Med "blind tro" menar du kanske att man tror något som man inte har goda belägg för.
    För att inte fastna i den svåra frågan om vad religion är, köper jag tills vidare att den karakteriseras av blind tro.

    Tre kommentarer:

    1. Något sådant som "ekologismen" existerar inte. Ordet används som skällsord för dem som lägger ekologiska aspekter på vår tillvaro. Ordet kan jämföras med två liknande skällsord: "biologismen" och "psykologismen".

    2. Du tillskriver alltför lättvindigt miljörörelsen blind tro. Det är bara ett exempel på många självsäkra påståenden som du framför utan belägg. Undvik att framföra påståenden utan belägg, i synnerhet där du vet att många inte håller med dig.

    3. Din definition på religion passar in på delar av objektivismen. Jag tänker främst på er vurm för Aristoteles. Han var en av sin tids stora tänkare, men långt ifrån den största). Hans påståenden om naturen präglas just av blind tro. Hade han varit ett uns självkritisk, skulle han inte med anspråk på auktoritet ha lagt fram så många så grovt felaktiga uppfattningar.

    Det värsta är inte att de var felaktiga utan att han skaffade sig en så stor auktoritet att det tog mycket mer än tusen år innan någon vågade tvivla på honom.
    Att idag tro på Aristoteles läror är bara möjligt för en som är helt obildad i naturvetenskap, vilket Ayn Rand kan ha varit, men knappast du.

    Det enda av arvet från Aristoteles som har stått sig är logiken. Han tog åt sig äran av logiken fastän den inte var hans uppfinning. Matematikerna hade tillämpat logiskt tänkande i flera århundraden före Aristoteles.


    Comment


    • #3
      HenrikU har tyvärr fullständigt avslutat sin skribentgärning -- inte bara i debattsidan.NU utan i all offentlig debatt.

      Jag håller med honom om mycket av det han hävdar i startinlägget i denna tråd. Men jag håller inte med honom om att Miljörörelsen är en religion. (Vad en religion är tar jag inte upp till debatt här.)

      Jag håller med HenrikU om att Miljörörelsen är irrationell. Dess anhängare är till stor del dogmatiker som vägleds av blind tro. Pseudovetenskaplighet är ett kännetecken. Likaså hysteriska politiska krav på "handling nu", som ofta går i totalitätr riktning (även om de flesta av dessa krav också kan tillämpas inom mer eller mindre auktoritära demokratier).

      Handling nu-mentaliteten kan jämföras med ett av de starkaste kärnelementen i fascismen. Och dogmatismen och pseudovetenskapligheten kan jämföras med religion. Men, religioner är olika mycket farliga, och miljörörelsen innehåller en ofta framträdande premiss som den delar med några av de farligaste religionerna, nämligen apokalyptism. Det är också den premissen som ligger bakom mycket av handling nu-mentaliteten. Apokalyptism leder dessutom ofta till våld, terrorism och krig.
      Och till detta hör altruism (vilket HenrikU tog upp), samt intrinsikalism (vilket HenrikU implikationsvis snuddade vid när han jämförde naturvurmandet med gudsbegrepp).

      ----------------

      AndersF anför ett antal invändningar. Och nu kommenterar jag något av det han tog upp.

      Ekologism / environmentalism / miljöism (som är den benämning jag föredrar på svenska) existerar. Det är en farlig ism av intrinsikalistisk karaktär som finns inom miljörörelsen och som tyvärr utgör dess bas och grund.
      (Begreppet miljöism förhåller sig på ett liknande sätt till miljörörelsen som begreppet islamism förhåller sig till islam. Dvs. alla miljövänner är inte miljöister och alla muslimer är inte islamister, men miljöism och islamism är de mest konsekventa inslagen som därför tenderar att få övertaget över längre tid.)

      Ett exempel på en vanligt förekommande blind tro inom miljörörelsen är att "vetenskapen" har "bevisat" att mänsklig aktivitet orsakar en ihållande global uppvärmning (samt att denna uppvärmning skulle vara skadlig för naturen, inkl. för djur och människor).
      Fakta är att klimatvetenskapen är en mycket ung tvärvetenskap, som i dagens läge består av en mix av vetenskap och pseudovetenskap. (Ungefär som en mix av alkemi och kemi eller av astrologi och astronomi.) Det finns idag ingen vetenskapare (ja, jag behagar ibland att kalla vetenskapsmän för vetenskapare) som vet någonting alls om hur den framtida globala medeltemperaturen kommer att utvecklas. Det enda som finns är mängder av inkonklusiva fakta och ännu större mängder av tolkningsbar statistik kring dessa fakta, samt diverse hypoteser. Det är också så att mänsklig aktivitet kan tänkas ha en försumbar påverkan på klimatet, samtidigt som de naturkrafter som alltid har funnits och styrt klimatutvecklingen fortfarande finns och fortfarande styr klimatets utveckling.

      Aristoteles var verksam inom flera vetenskapsdiscipliner. Han grundade några av dem, och han var -- tvärtemot vad som i regel hävdas om honom -- experimentellt inriktad i sin forskning. Det är ytterst inskränkt att i ett brett talesätt avfärda hans "påståenden om naturen" -- ifall man med den formuleringen tänker på hans felaktiga kosmologi och/eller på hans felaktiga uppfattning om rörelse -- eftersom han grundade flera naturvetenskaper vari han utförde bestående grundforskning.

      (Det är även fel att tillskriva Aristoteles skulden för allt det som Pytagoras, Platon och Eudoxos ställde till med inom kosmologin, samt det som Ptolemaios ställde till med senare. -- Även Kopernikus heliocentriska modell innehöll epicykler, btw., så de av Ptolemeus påhittade epicyklerna drogs vetenskaparna med fram till Kepler. Aristoteles bär enbart skulden för att han inte lyckades befria den grekiska kosmologin från platonismen, samt för att han inom denna ism elaborerade med kriställsfärstänkandet. Men, inom större delen av naturvetenskapen lyckades Aristoteles befria tänkandet både från verklighetsfrånvänd platonism och från onödig spekulation. Hans marinbiologi, som han utvecklade tillsammans med Theofrastos, är ett av exemplen. -- Betänk att du aldrig skulle beskylla Linné för att ha varit ovetenskaplig trots att han delvis var spekulativ i sitt klassificeringsbygge eller för att han trodde att svanar övervintrade i vattnet under isen.)

      Ayn Rand var inte obildad i vetenskapshistoria; och uppenbarligen visste hon t.ex. mer om Aristoteles forskargärning än vad AndersF gör. Nej, logiken är inte det enda som står sig från Aristoteles. En person som påstår det har flera uppenbara brister i sin utbildning. Aristoteles påstod sig inte heller ha uppfunnit logiken, lika lite som han påstod sig ha uppfunnit matematiken eller tänkandet. Däremot identifierade han bl.a. flera formella regler för det logiska tänkandets natur.

      Inom filosofin (dvs. det ämnesområde som vi idag kallar filosofi) är Aristoteles fortfarande den störste tänkaren, någonsin. (Platon var förövrigt även han en stor filosofisk tänkare, en riktig gigant, trots hans irrationalitet.)

      Comment


      • #4
        Ja, man ska inte lasta en tänkare för det eventuella onda som hens efterföljare har ställt till med. På den punkten var Henrik och jag överens.

        Comment


        • #5
          Jag skrev om Aristoteles: "Han var en av sin tids stora tänkare, men långt ifrån den största". Ska man rangordna tänkarna under den grekiska antiken, skulle jag sätta Archimedes främst. Men de är förstås inte lätta att rangordna.
          Aristoteles storhet förminskas av att han inte tog till sig och utvecklade Demokritos atomteori.

          Comment


          • #6
            Innan Aristoteles kämpade grekiska filosofer med tankar på förändring. Eleaterna förnekade förändringens möjlighet. De joniska hittade på olika grundbeståndsdelar. Abderiterna (inkl. Demokritos) hade sin version, och de var inte mindre spekulativa än vad tänkarna i Miletos var. Herakleitos reativiserade saken och Platon betraktade materian som icke-perfekt.
            Demokritos och Epikuros atomteorier var både spekulativa och diffusa (och Epikuros, trots att han i regel betraktas som determinist, hade enligt Alf Ahlbergs beskrivning även ett starkt indeterministiskt/irrationellt drag i sitt tänkande, eftersom teorin förutsatte att förändring börjar med att en fallande atom helt orsakslöst [!!] plötsligt rör sig i sidled), och Aristoteles som ju skrev en redogörelse för sin samtid om dessa saker, var väl bevandrad i deras tankar. Så, det är fel att hävda att Aristoteles inte tog till sig Demokritos teori. (Dessutom är ju inte ens vår tids "atomer" odelbara i den demokritiska innebörden, utan synnerligen långt ifrån det...)
            Vad Aristoteles gjorde på denna punkt var att helt sonika lösa problemet. Det gjorde han dels med det sätt han använde begreppsparet form/substans och materia (där han till skillnad från Platon använde dessa begrepp sekulärt om den jordiska verkligheten) och med begreppsparet det aktuella och det potentiella.

            Arkimedes var en formidabel tänkare. Men hans upptäckter inom fysik och matematik, hur enormt viktiga de än var, var ämnesmässigt begränsade till fysiken och matematiken.

            Man kan ge en tänkare skulden respektive äran för att hen öppnar dörren för senare tänkare, ifall deras tänkande följer klockrent därav, annars inte. I fallet med Aristoteles får han dock ofta skulden för saker som han inte ens hittade på själv, samt att många av hans upptäckter och förtjänster ignoreras.

            Comment


            • #7
              AndersF skrev i kommentar #4:

              Originally posted by Anders F View Post
              Ja, man ska inte lasta en tänkare för det eventuella onda som hens efterföljare har ställt till med. På den punkten var Henrik och jag överens.
              Jag tror inte alls att du och HenrikU var överens om den saken. HenrikU hävdar ju tydligt att Kant bär en stor del av skulden för tillkomsten av både marxismen och nationalsocialismen.

              AndersF skrev om Aristoteles i kommentar #2:
              "...han skaffade sig en så stor auktoritet..."

              Men han skaffade sig inte en auktoritet. Vad han gjorde var att han tänkte förnuftigt och gjorde flera banbrytande upptäckter, vilket han senare blev uppskattad av många för. Så, vad du faktiskt gör här är att du beskyller Aristoteles för att han "skaffade sig" en stor auktoritet, när det tvärtom var senare tiders tänkare som valde att beundra honom. Så, du belastar honom för vad "hens efterföljare har ställt till med". Du belastar honom t.ex. för Ptolemaios epicykler och mycket annat. Ser du inte hur du motsäger dig själv, när du hävdar att Aristoteles "skaffade sig en så stor auktoritet", samtidigt som du hävdar att "...man ska inte lasta en tänkare för det eventuella onda som hens efterföljare har ställt till med."

              Så, för att vara tydlig. Både HenrikU och jag har hävdat att man visst ska ge tänkare både ris och ros för sådant som deras efterföljare skriver och gör; under förutsättning av att det handlar om idéer och handlingar som logiskt följer från tidigare tänkares premisser. På så sätt har Marx bl.a. en stor del av skulden för att Mao och andra marxister mördade människor och Newton har bl.a. en stor del av äran för alla projekt som äger rum i rymden.

              Comment


              • #8
                Frågan är vad det berodde på att Aristoteles fick en sådan auktoritet. Delvis måste det hänga ihop med hans personlighet och hans benägenhet att påstå saker han inte kunde belägga. Det finns djupgående paralleller mellan Aristoteles och diverse profeter.

                Comment


                • #9
                  Är det inte betydligt enklare att se att Aristoteles självständigt upptäckte många saker och att han hade rätt om mycket och att den vördnad som fanns för honom i grunden var ett respektfullt erkännande av hans genialitet? Det var ju också först senare i tiden, och främst inom kristen dogmatik som det blev sett som något negativt att ifrågasätta "Filosofen" (som de kallade honom).

                  Jag ser saken så, därför att Aristoteles förespråkade frihet och självständigt tänkande, samt för att han tillsammans med sina elever gjorde en enorm mängd undersökningar. När Alexander krigade i öster, så brevväxlade Aristoteles med honom och med flera av hans medföljare, om sådana saker som botanik, geografi, arkitektur, språk, seder och olika statsskick. Och Aristoteles gjorde jämförelser och katalogiserande klassificeringar liknande de som vi idag med all rätta beundrar Linné för. Han gjorde också egna forskningsresor i och kring Attika med Theofrastos.

                  Betänk att Aristarkos, Eratosthenes och Galilei i deras metodik var aristoteliker. (I Galileis bok Dialog om De två Världssystemen så är det försvararen av Kopernicus modell som är aristotelikern.)

                  Läs Wikipediatexten om Boethius.

                  Efter att Boethius avrättades var det enbart hans översättningar av Aristoteles (och Platon) till latin som fanns att tillgå i den latinsktalande världen. Det skulle dröja länge innan flera verk översattes, och det skedde till att börja med via arabiska kommentatorer som Ibn Rush och Ibn Sahid. Det var Ibn Rushds översättningar och kommentarer till Aristoteles som satte fart på Albertus Magnus och Thomas Aquino. Under senantiken hade Aristoteles-vurmandet dogmatiserats till skyhöga nivåer, trots att det mesta Aristoteles skrev var antingen okänt eller hade gått förlorat. (Ja, mycket från Aristoteles, som t.ex. hans matematikhistoria har gått helt och hållet förlorat för eftervärlden.) Eller inte bara trots... egentligen... utan också pga. ... eftersom just okunnigheten om mycket av det Aristoteles hade skrivit möjliggjorde den förstelnade kristna dogmatiken. Det gjorde det möjligt att hålla Filosofens ord som heligt nästan närmast Jesus och de bibliska texterna. Svårare blev det med pidestalsvurmandet när Aristoteles nyupptäckta skrifter visade sig tangera kätterska tankar.

                  När så dominikanern Thomas skulle införliva mycket av det nya från Aristoteles med Bibeln och likaså med alla laterankonciliernas många tankevurpor, så kom han upp med en fantastisk idé som gjorde det möjligt. Han hävdade att allt som vi kunde upptäcka genom egen forskning i naturen ju var Guds verk; så vi skulle sluta rädslas faktarön som (ytligt sett) motsade Bibeln, för både Bibeln och Naturen var ju Guds bok. Det är just denna premiss som är grundbulten i Summa Theologica, och vad det innebär är att Thomas införde tänkandet på trons bekostnad. Det i sin tur möjliggjorde både renässansen och den senare vetenskapliga revolutionen.
                  (Thomas ansåg sig kunna bevisa Guds existens genom att forska i naturen. Där misstog han sig. Han misslyckades med det, men han lyckades däremot samtidigt med att lyfta upp forskning och personligt tänkande som något fint och gott.)

                  Kants agenda går precis åt andra hållet. Det kan påminna om Thomas tänkande eftersom det i båda fallen handlar om att de mixar ihop tro och vetande. Men Thomas gjorde det entydigt i färdriktningen att han talade för förnuftet på trons bekostnad, medan Kant gjorde precis tvärtom.
                  Ja, du har läst dig till att Kant "sopade mattan" med de gamla gudsbevisen. Men, vad han egentligen gjorde var att han drämde till hela metafysik-ämnet (som dessförinnan betydde samma sak som vi nu menar med ordet ontologi) och kunskapsteorin (och alla gamla gudsbevis tillhörde ju dessa områden) och satte etiken före dem. Han införde ett nytt gudsbevis, som du känner till som det kategoriska imperativet; för det råkar vara just Guds existens som i Kants tänkande är den premiss som borgar för att imperativet är både sant och gott (vilket det alltså inte är, bl.a. eftersom Gud inte finns, men alls icke enbart därför).
                  Positivismens antimetafysik hittar du förlagan till i Kants Prolegomena. (Så det är helt fel det som ofta lärs ut vid Universiteten, att positivismen är antikantiansk.) Likaså är det Kants byggstenar 1) Gud 2) Etiken 3) Det övriga... som leder direkt till det talesätt som felaktigt ofta tillskrivs Dostojevskij: "Om Gud inte finns är allting tillåtet."

                  Kristendomen som sådan har i grunden tre filosofiska grundpelare; platonism, stoicism och judendomen. Visst var Aristoteles den store Filosofen; men det var ju inte hans filosofi som sådan som de kristna i senantiken vurmade för. De hade övertagit person-vurmandet från antika tänkare som begrep sig på Aristoteles (eller som åtminstone gjorde det i mer eller mindre grad); och så började de dyrka honom, utan att förstå honom. Det var också vad som senare gjorde det möjligt för Thomas att åberopa Aristoteles nyupptäckta texter även när det faktiska innehållet i dem framstod som kätterskt.

                  Aristoteles felaktiga uppfattning om rörelse var helt normal i samtiden, så det enda vi kan beskylla honom för i det avseendet är att han inte inom kinematiken uppkom med banbrytande rön a la Galilei.
                  Om vi rättvist ska bedöma hans verk inom astronomin med den verklighetsfrånvända spekulationen om de solida kristallsfärerna, så måste det tänkandet ställas i relief till Pytagoras, Platons och Eudoxos teorier. Samt ävenså till samtidens många polyteistiska gudaläror. Aristoteles var ju en av historiens första deister, kanske rentav den första om man nu inte vill tolka Platons Demiurgen åt det hållet. Inte ens Newton hade en bättre idé om Gud än den som Aristoteles var upphovsman till när han förkrympte den monoteistiska guden ner till en princip som kunde ses som något mekaniskt. (Dvs. som den ”orörlige röraren” eller den ”oföränderliga förändraren”.)
                  Och hans spekulation om de solida kristallsfärerna avvek ju inte på något sätt från samtidens uppfattningar om den himmelska fysiken; utan den byggde på de pytagoreisk-platonska tankeprinciperna.
                  Och så är det förövrigt med Aristoteles på nästan varenda punkt där han har tänkt fel; det är nästan alltid något platonskt tanke-element han har köpt och inte lyckats göra sig kvitt.

                  Det är också synd och skam med alla gammelgrekiska skrifter som har gått förlorade för eftervärlden; vilket är större delen av dem. Och det är tragiskt att inte Aristarkos och Eratostenes tänkande kring planetsystemet och jordklotet vann mer fäste. Men, det är inte så märkligt. Inte ens Galilei erkände Keplers alla tre planetlagar, trots att de två hade en intressant brevkorrespondens om Gilberts kosmologiska tänkande kring jorden och månen. (Ja, jag har läst den korrespondensen! Och jag är också sugen på att läsa Gilberts bok om månen [mer än De Magnete], som de två brevväxlade om, och som jag tror att den även kan ha haft betydelse i Newtons tänkande.) Det var ju först Newton som kopplade ihop det bästa från de två. Kepler hade faktiskt redan ett primitivt gravitationsbegrepp (i form av kosmologiskt magnetfältstänkande), så Newton var inte fullt och helt först med det. Vad Kepler däremot var totalt renons på; och som Newton så banbrytande upptäckte var begreppet massa.

                  Du är inte idag särskilt kritiskt inställd till att Newton inte var ateist; så varför ska du vara så kritisk mot att deisten Aristoteles inte var ateist?
                  (Jag har sett Newton utpekas både som ”deist” och som en ”djup mystiker”, men jag är inte alls duktigt påläst kring den biten. Så jag är osäker på hur Newton resonerade kring gudsfrågorna. Och Aristoteles dömdes för övrigt till döden för asebeia; dvs. ringaktande av gudar; samma anklagelse som framfördes mot Sokrates, och Aristoteles dog året efter det i landsflykt. Du och jag kan ju tala och resonera betydligt friare om dessa saker än vad Aristoteles kunde, utan att riskera dödsstraff.)
                  Du är inte jättekritisk till att Kopernikus använde epicyklar eller till att Galilei inte fullt ut erkände Keplers planetlagar; så varför ska du vara så kritisk till Aristoteles kristallsfärsspekulation då den inte avvek mycket från Platons och Pytagoras idéer?
                  Och... varför i allsin dar håller du fast vid påståendet att Aristoteles ”skaffade sig en auktoritet” långt efter sin död, som stod i bjärt kontrast till hans försvar av yttrandefriheten? (Han skrev att den som inte får yttra sig är en slav.)

                  Comment


                  • #10
                    #9 var en ordentlig salva. Jag kommer säkert att svara på delar av innehållet, men jag får ta en sak i taget.

                    Comment


                    • #11
                      Du Filip, inlägg som gå långt utöver diskussionens kärna, tar lätt död på diskussionen. Jag tycker som sagt att man ska ta en sak i taget. Hellre många korta inlägg än ett långt.

                      Nu svarar jag på en del av följande, som du skrev i #9:
                      "Ja, du har läst dig till att Kant "sopade mattan" med de gamla gudsbevisen. Men, vad han egentligen gjorde var att han drämde till hela metafysik-ämnet (som dessförinnan betydde samma sak som vi nu menar med ordet ontologi) och kunskapsteorin (och alla gamla gudsbevis tillhörde ju dessa områden) och satte etiken före dem. Han införde ett nytt gudsbevis, som du känner till som det kategoriska imperativet; för det råkar vara just Guds existens som i Kants tänkande är den premiss som borgar för att imperativet är både sant och gott (vilket det alltså inte är, bl.a. eftersom Gud inte finns, men alls icke enbart därför)."

                      Kants tänkande är fullt av metafysik och kunskapsteori, och han gjorde sina försök att sanera i det träsket, inte alltid så lyckade.
                      Hans kategoriska imperativ är inte något gudsbevis. Snarare är det ett bidrag till att få fram andemeningen i "den gyllene regeln", som tolkad efter bokstaven leder till orimligheter. Kan du finna motsvarande orimligheter i tillämpningen av det kategoriska imperativet?

                      Comment

                      Working...
                      X