Announcement

Collapse
No announcement yet.

C skriver nu om vår närtidshistoria

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • C skriver nu om vår närtidshistoria

    Annie Lööf, Maud Olofsson och flera andra politiker och debattörer håller nu på med ett projekt som går ut på att ge M skulden för att Alliansen sprack, och för att Annie Lööf och Jan Björklund föredrog att göra Stefan Löfven till statsminister. De bygger just nu upp en irrationell mytologi som försöker bortförklara varför C och L agerade som de gjorde. Det var enligt denna mytologi inte C och L som valde vägen, det var tvärtom M som knuffade bort C och L.

    Och det finns journalister, inkl. ledarskribenter, som tydligt hakar på mytologibyggnationen. En av dem är DN-ledarskribenten Martin Liby Troein. I lördags intervjuades Maud Olofsson i en DN-bilaga och i tisdags slängde Troein ur sig hela propagandapaketet på DN:s ledarsida. Öppningsmeningen är denna: ”Det var Moderaternas fel att Alliansen sprack, konstaterar Maud Olofsson i en intervju i DN.” Och Troein snälltolkar henne som ”...att det faller på den store att se till att även de mindre känner sig hemma”. Det är det ihåliga argumentet som han gör sig till propagandist för och som han och andra vill att du och jag ska svälja med hull och hår.

    Men hur stämmer det med verkligheten? Har inte också små partier i en Allians ett stort ansvar för vad de säger och gör? ???


    Hade inte Annie Lööf ett ansvar inför alla borgerlighetens väljare när hon i den senaste valrörelsen gång på gång lovade att verka för att Ulf Kristersson skulle bli statsminister?





    Under åren 2010-2014 regerade Alliansen med en minoritetsregering och accepterade den parlamentariska situationen där SD uppträdde som en jobbig och bångstyrig vågmästare, som slingrade sig hit och dit. Exempelvis uttalade sig Åkesson mot det femte jobbskatteavdraget, som Alliansen då inte lade fram till omröstning, men senare under samma riksdagsperiod ändrade Åkesson sig och SD lät då Alliansen driva igenom det.

    Under åren 2014-2016 regerade Socialdemokraterna, först med stöd av Decemberöverenskommelsen och sedan under samma riksdagsperiod fortsatte S att regera utan att Alliansen gjorde motstånd mot det. Under dessa fyra långa år röstade SD tillsammans med S i 60% av alla de fall där regeringen lade fram blocköverskridande förslag. Löfven stöttade på så sätt stora och viktiga delar av regeringspolitiken på SD, utan att någonsin bli kritiserad för det. Exempelvis kritiserade aldrig någon ledande riksdagspolitiker i C Löfven för hans långtgående samarbete med SD.

    Jimmie Åkesson är inte heller en Hitler lika litet som Jonas Sjöstedt är en Stalin. Båda två bedyrar idag att deras partier tar avstånd ifrån totalitära ideologier. Och den av de två som jag har svårast att lita på är inte Åkesson utan Sjöstedt. Det beror på att Sjöstedt joinade VPK under DDR-diktaturens tid och att det i den marxistiska läran finns en specifik skillnad mellan det som nedsättande kallas för ”borgerlig dem okrati” och det som i de hyllade diktatur-regimerna kallades för ”folkdemokratier”.

    Någon motsvarande dikotomi mellan demokrati A och demokrati B inom den sverigedemokratiska begreppsapparaten känner jag inte till, trots att många sverigedemokrater är kusliga i deras främlingsfientliga resonemang. Så, varför ska borgerliga partiledare ha svårare för att prata sakpolitik med sverigedemokrater (inkl. deras smygrasister) än vad Löfven och mp-rören har att prata sakpolitik med vänsterpartister (inkl. deras smygmarxister)? Och varför är det Fy när M och KD röstar med SD men aldrig när S och MP röstar med SD?


    Inom KD, M och kanske även inom L sker nu en långsam verklighetsanpassning, som fortfarande går trögt. Det handlar inte om att acceptera främlingsfientlighet (dvs. inte i större utsträckning än vad Löfven accepterar marxism), utan det handlar om att bedriva politik på ett förnuftigt sätt.

    Inom C har verklighetsanpassningen, som delvis fanns en tid inom partiet efter att Decemberöverenskommelsen övergavs, stannat upp. Detta är en irrationell position som det nu inom C finns ett motsvarande irrationellt behov av att svepa in i en nyspunnen mytologi. De dagsfärska attackerna mot M, från Annie Lööf, Maud Olofsson, Martin Liby Troein och andra, är ett inslag i denna mytologibyggnation.


    Vi får inte tillåta verklighetsfrånvända människor att oemotsagda förvränga bilden av verkligheten. Det är ett faktum att det var C och L som övergav Alliansen. Det är ett faktum att M och KD (som händelsevis också var ett ”litet” parti) in i det sista höll fast vid Alliansprojektet, samt höll fast vid sina löften till väljarna i det senaste riksdagsvalet.

    Det är också ett faktum att ett litet och enkelt ord förklarar en hel del av det som är beklämmande inom borgerligheten, nämligen feghet. Det är fegt att välja att bygga en bortförklaringsmodell istället för att erkänna sanningen. Sanningen är att Ulf Kristersson har inte begått något etiskt fel gentemot utställda vallöften, och inte heller i hans strategi har begått något etiskt fel mot någon av C, L, KD, S, MP, SD eller gentemot oss M-väljare.

    Vad anser du? Har jag rätt i mitt påstående att C är på väg in i mytologin medan M och KD är på väg att verklighetanpassas?


  • #2
    Jag anser att samtliga borgerliga partier är skyldiga till eländet inom den svenska politiken. Samtliga borgerliga partier saknar en egen filosofi, och därför saknar de allihopa en egen politik. De bara kopierar sossarnas politik i allt väsentligt. Samtliga borgerliga partier (inklusive även SD) kramar ju välfärdspolitiken. Därmed är det politiska "spelet" meningslöst. Vad är vitsen med att de borgerliga partierna lägger ner stor möda och mycken pengar på att försöka vinna valen - när det blir i allt väsentligt samma politik med en borgerlig regering som det hade blivit ändå om borgarnas socialdemokratiska "motståndare" hade vunnit valet istället? Jag brukar rösta blankt i varje val. Varför rösta på kopian *eller* originalet - när båda står för en dålig politik?

    Comment


    • #3
      Gradskillnaderna är inte hundra procent oväsentliga. Nu blev det ju en uppdelning mellan C och L gentemot M och KD. C och L lurade väljarna och gav upp det borgerliga projektet.

      Dock att Jöken (Januariavtalet) innehåller ett par liberala punkter som Alliansen tidigare var för fega för att genomdriva, så som att avskaffa värnskatten. Detta beror på att S är så intresserade av makt att de ibland kan liberalisera en del. Tidigare exempel på det var när Palme ville avskaffa hyresregleringarna i början av 70-talet men Olin/Folkpartiet sade nej, och när Ingvar Carlsson avskaffade Televerket pga. EG-anpassningen. Men i det stora och det hela tror jag nog att M-ledda regeringar leder till mer frihet än vad S-ledda regeringar kan tänkas göra.

      Comment


      • #4
        Jag betvivlar att nyttan av Moderaternas blygsamma liberaliseringar uppväger den stora skadan som de åsamkar frihetens och kapitalismens rykte. Minns bara hur mycket Socialdemokraterna tjänade på de borgerliga regeringarna under åren 1976-1982. Socialdemokraterna fick jättemycket ideologiskt vatten på sin kvarn p.g.a. alla de moraliska sanktioner de borgerliga politikerna gav Socialdemokraternas idéer och politik.

        Comment


        • #5
          Sant. Jag vet att Ullsten rådfrågade Palme om flyktingarna från Vietnam som fanns i läger i Thailand. Palme gav honom rådet att inte ta hit ens 5.000 kvotflyktningar som FN tyckte Sverige borde ta emot. Och Ullsten följde det förskräckliga rådet. För Palme var poängen att flyktingarna var antikommunister. Sådana ville han inte ha hit.

          Comment

          Working...
          X