Announcement

Collapse
No announcement yet.

Alla måste tänka - inte bara ett fåtal

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Alla måste tänka - inte bara ett fåtal

    Ponera att en politiker träder fram och säger detta:

    ”Samhällets uppgift är att tillgodose medborgarnas grundläggande behov. Alla medborgare har ett behov av sådana materiella värden som mat, kläder, bostäder, transporter och mycket annat. Samhället skall därför producera maten, kläderna, bostäderna, bilarna och allt annat som medborgarna har ett behov av. De enskilda medborgarna själva skall inte behöva utföra svarvandet, svetsandet, fräsandet, monterandet, plöjandet, skördandet o.s.v. som behövs för att det ska bli materiellt välstånd. Allt det där arbetet skall samhället utföra åt medborgarna.”

    Knappast någon medborgare skulle vara så dum att hon röstade på den politikern. Så gott som samtliga medborgare klarar av att begripa att det ej finns någon entitet ”samhället” som skulle kunna utföra allt det omfattande fysiska arbetet som behövs i landet för att medborgarna ska kunna överleva. Det finns ju endast de enskilda människorna – inget svävande ”samhälle” i sig.

    Om det ska bli något arbete utfört måste allt det arbetet utföras av de enskilda medborgarna. De har ingen som helst möjlighet att vältra över bördan av att arbeta på ”samhället”. Några politikers och statstjänstemäns insatser kan omöjligen ersätta arbetet som normalt utförs av de enskilda medborgarna. Om det ska bli något välstånd överhuvudtaget måste därför de ”vanliga människorna” själva göra sig mödan att arbeta.

    Många ”vanliga” människor begriper detta – att de måste själva arbeta för att överlevnad skall vara möjligt. Men alltför många svenskar verkar inte begripa att samma resonemang som gäller för arbetet och ”samhället” också gäller för tänkandet.

    De många svenskar som efterfrågar välfärdspolitiken förväntar sig inte att ”samhället” skall utföra det fysiska arbetet åt dem. Men de verkar inbilla sig att ”samhället”, vem nu den är, ska kunna utföra det intellektuella arbetet som behövs för att det ska bli ”välfärd”. Väldigt många svenskar verkar inbilla sig att något som heter ”samhället” kan sörja för att det skapas god sjukvård, utbildning, barnomsorg, pensioner, o.s.v.

    Men någon entitet ”samhället” finns inte. De svenskar som röstar för välfärdspolitiken räknar alltså med att ett fåtal politiker och statstjänstemän ska kunna tänka åt dem. Dessa svenskar inbillar sig att om bara de låter ett litet antal politiker och statstjänstemän förfoga över tillräckligt mycket skattepengar skall de på något vis klura ut hur samtliga miljontals medborgare i Sverige skall förses med all sjukvård de behöver, all utbildning deras barn kommer att behöva, alla pensioner de ska behöva på gamla dagar, rymliga bostäder, o.s.v.

    Men att förse nio miljoner svenskar med sjukvård, utbildning, pensioner, bostäder o.s.v. är ett jätteprojekt. Inget fåtal politiker och statstjänstemän klarar av att utföra allt planerande och organiserande och arbetsledande o.s.v. som går åt för att förse nio miljoner svenskar med alla de där ”sociala behoven” som måste tillgodoses för att det ska bli välfärd åt alla.

    På samma sätt som de ”vanliga människorna” själva måste göra sig mödan att arbeta med att producera de fysiska varorna som går åt till välståndet måste de också göra sig mödan att utföra det intellektuella arbetet som behövs för att de ska förses med sjukvård, utbildning, pensioner, bostäder, o.s.v. De ”vanliga människorna” måste därför ta ansvaret för sin välfärd själva. De kan inte förvänta sig att komma undan med att vältra över ansvaret på ”samhället”.

    I ett fritt, kapitalistiskt samhälle skulle det normala vara att den enskilde medborgaren finge tänka för att ta reda på vilka privata sjukvårdsförsäkringar och besparingar hon behövde skaffa sig för att trygga sitt framtida behov av sjukvård. När hon ville skaffa sig barn finge hon tänka för att ta reda på vilka nya utgifter det skulle innebära och hon finge förbereda sig för de utgifterna. När hon ville sätta sina barn i skolan finge hon tänka för att ta reda på vilken privata skola passade hennes barn bäst, t.ex. ifråga om pedagogik och utbildningsplan. När hon fortfarande var ung och yrkesverksam finge hon tänka på frågan om hur mycket pengar hon behövde lägga undan för den kommande ålderdomen.

    Eftersom samtliga medborgare finge fundera ordentligt på hur hennes egen trygghet skulle ordnas skulle tryggheten faktiskt bli av. Men när ett fåtal politiker och statstjänstemän anförtros ansvaret för att utföra det intellektuella arbetet med att ordna tryggheten blir tryggheten inte av. Politikerna och statstjänstemännen är ju inga supermänniskor som kan uträtta under!

    Den fysiska produktionen i landet blir mycket större om alla ”vanliga människor” arbetar fysiskt. På ett liknande sätt blir tryggheten i landet större om samtliga ”vanliga människor” tänker och därmed tar ansvaret för tryggheten själva.

    Detta är en utmärkt anledning till att vi bör avskaffa välfärdspolitiken och införa kapitalismen i dess´ ställe.
    Last edited by henriku; 09-20-2020, 01:53 PM.
Working...
X