Arbetslöshet skapas av regleringar

[Filip Björner]

Hur kan det komma sig att det finns något så märkligt som ofrivillig långtidsarbetslöshet i världen, när det inte finns någon naturlig begränsning för hur mycket arbete som behöver utföras i ett land?

Ofrivillig långtidsarbetslöshet kan ju inte uppstå i en helt fri marknad där alla människor beter sig hederligt och förnuftigt. Så, vad är det som orsakar den problematiska arbetslösheten, som har funnits åtminstone lika länge som det har funnits en social eller ekonomisk historieskrivning?

Låt mig gå rakt på sak med svaret. Den ofrivilliga långtidsarbetslösheten har enbart tre orsaker.

1) Kriminalitet.
2) Krig.
3) Regleringar. (Inkl. skatter och avgifter.)

Den första orsaken kan enbart resultera i ofrivillig långtidsarbetslöshet när det rör sig om omfattande och ihållande kriminalitet. Människors företagsamhet slås ut om de gång på gång utsätts för brutalt våld, inkl. brutala stölder och rån. Företagsamhet kräver kontinuerlig skötsel av insatsfaktorerna och av produktionen och kundrelationerna. När en stark kriminalitet riktas mot många företag som slås ut samtidigt, så kan en lokal långtidsarbetslöshet uppstå eftersom få människor vill satsa på nyetableringar i ett område där brutal kriminalitet mot företagare pågår.

Den andra orsaken kan slå ut hela samhällsektorer under lång tid. Så, självklart kan krig medföra ofrivillig långtidsarbetslöshet.

Den tredje orsaken är den som dominerar i de fredliga demokratierna, när de inte drabbas av krigförande diktaturer. När redan existerande företag belastas av regleringar så blir det svårare för dem att utöka verksamheten, samt att diversifiera den. Regleringar hindrar också människor från att etablera nya företag.
De två regleringar som slår hårdast mot ny företagsamhet är förbud och monopol. När en verksamhet är förbjuden så kan ingen individ lagligt starta ett företag som bedriver en sådan verksamhet. När en verksamhet är belagd med monopol så kan ingen lagligt starta ett konkurrerande företag.
De vanligaste regleringarna är den stora mängd av bestämmelser som staten vräker ur sig om hur verksamheter får startas och bedrivas. Ju flera sådana bestämmelser det finns och ju hårdare och ju mer omfattande de är, ju svårare blir det att starta nya företag. Det blir också svårare att driva gamla företag, varav en del går i konkurs. Arbetslöshet är då ofrånkomligt.

Det finns ingenting annat än dessa tre faktorer som skapar ofrivillig långtidsarbetslöshet. Exempelvis gör inte coronapandemin det. Den orsakar inga branschproblem och inga konkurser. Det är enbart klåfingrig regleringspolitik som skapar arbetslöshet. I Sydkorea där regeringen för en förnuftig politik skapar coronakrisen ingen arbetslöshet. (Tvärtom skapar coronapolitiken där flera nya jobb, men det ämnesområdet är för stort att beskriva i denna lilla artikel.)

[henriku]

Det är i synnerhet ett slags reglering, som ofta förekommer i blandekonomier, och som leder till ofrivillig arbetslöshet. Det är sådana regleringar som ger fackföreningar maktförläningar. När fackföreningarna får tillräckligt med makt, medelst arbetsmarknadslagstiftningen, erhåller de möjligheter att utsätta arbetsköparna för utpressning. Utpressningen brukar gå till så att fackföreningarna utsätter arbetsköparna för arbetsnedläggelser (d.v.s. strejker). I ett fritt samhälle (d.v.s. ett samhälle utan regleringar som ger facket maktförläningar) skulle arbetsköparna kunna försvara sig själva mot strejker genom att helt enkelt avskeda de arbetare som vägrade att arbeta, och ersätta dem med strejkbrytare. Men lagstiftningen i dagens Sverige gör ett sådant förfarande omöjligt (därför att det är olagligt). Lagen i Sverige säger ju att en arbetsköpare endast får säga upp en anställd om och när det finns någon "skälig" orsak). Och att en arbetare deltar i en (laglig) strejk räknas inte som en "skälig" orsak. Trots att den strejkande arbetaren ju vägrar att arbeta! Så en fackförening kan orsaka ett företag jättelika förluster genom att stänga ner verksamheten under så pass lång tid som facket behagar. Ställd inför sådana här utsikter viker sig många arbetsköpare och går med på att betala fackföreningsmedlemmarna högre löner än vad de fria marknadskrafterna annars skulle medge. Så fackföreningar kan - tack vare regleringar - trissa upp lönerna över marknadsnivån. Dessa orimligt och orättvist höga löner medför givetvist att pengarna som arbetsköparna kan lägga på löner inte längre räcker till att sysselsätta alla som vill jobba. Resultatet blir ett "överskott" av arbetskraft. D.v.s. ofrivillig arbetslöshet.

Man skulle kanske kunna tro att fackföreningarna aldrig skulle skapa arbetslöshet, utav egennyttan. Men - kom ihåg att det finns bara tre logiska möjligheter ifråga om facklig lönepolitik. Antingen kan facket försöka få till stånd lägre löner än marknadslönen, högre löner än marknadslönen eller lika löner som marknadslönen. Givetvist skulle det vara perverst om en fackförening med flit försökte få till stånd lägre löner än marknadslönen. Och det skulle inte vara någon mening med att bilda en fackförening om facket med flit försökte få till stånd samma lön som marknadslönen - vad skulle poängen vara? Så den enda logiska möjligheten måste rimligen vara att en fackförening i alla lägen alltid försöker få till stånd en högre lön än marknadslönen. Därför ligger det i fackföreningars natur att de så gott som alltid skapar arbetslöshet. Och undertecknad har faktiskt hört fackliga funktionärer säga uttryckligen att fackföreningarnas självaste syfte är att förhindra marknadslöner!

[Filip Björner]

Fackföreningarna är ofta mer irrationella i politikerstyrda verksamheter än vad de är i privatägda verksamheter. När en entreprenör anlitas i en politikerstyrd verksamhet för en begränsad period, så blir vinstintresset kortsiktigt samt begränsat av de budgetparametrar som politiker -- ofta utifrån irrationella grunder, som t.ex. miljöism -- hittar på. Mot slutet av en anbudsperiod förekommer det t.o.m. att en entreprenör som tror sig inte ha en chans att vinna en ny upphandling ser till att dränera budgeten så att vinsten blir hög det sista året till priset av att långsiktigt viktiga strukturer slås ner och viktiga investeringar uteblir. I det läget är det mer begripligt att fackföreningsledarna i sin tur också resonerar irrationellt, samt att de inte begriper bättre än att beskylla blandningsekonomins alla problem på det de kallar "kapitalismen".

I ett privat företag, som t.ex. Volvo, finns hela tiden ett långsiktigt intresse, där företagsledningen tar ansvar både för ständig produktutveckling och för att satsa på viktiga investeringskostnader. I en sådan miljö är följaktligen fler fackföreningsledare lyhörda för långsiktigt rationella resonemang. Fler av dem förstår därför att företaget måste gå med vinst för att överleva. Det kan i sin tur medföra att de också under en begränsad tid kan gå med på uteblivna lönehöjningar och t.o.m. lönesänkningar för att få behålla sina produktiva jobb under en krisperiod. När Löfven var bas för Metall så undertecknade han ett sådant krispaket, där LO ställde upp och tog ansvar. Det hade aldrig ett gäng kommunalanställda fackpampar gått med på.

Vad gäller strejkrätten (respektive lockouträtten), så är den äldre än fackföreningarna och även äldre än den socialistiska ideologin. I Sverige idag är arbetarnas strejkrätt starkt beskuren av kollektivlagstiftningen, som på varje arbetsplats ger bara _en_ fackförening rätt att förhandla fram ett gruppavtal kallat kollektivavtal (under noll konkurrens från andra fackföreningar). I det avtalat berövas vi arbetare vår rätt att strejka när vi utsätts för hot- och våld från irrationella arbetsledare. Även de lokala fackligt förtroendevalda arbetarna förlorar deras rätt att varsla om strejk när en arbetsledare begår övergrepp mot personalen.

En viktig sak som alla inom facket bör lära sig är att förstå skillnaden mellan politikerstyrt kortsiktigt och irrationellt vinstintresse gentemot ett långsiktigt och rationellt vinstintresse. Den socialistiska ideologin gynnar i politiken den irrationella varianten.