Announcement

Collapse
No announcement yet.

Den Allra Värsta Miljökatastrofen

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Den Allra Värsta Miljökatastrofen

    Vad är den värsta miljökatastrofen hittills i mänsklighetens historia? Bruket av DDT? Skövlingen av regnskogarna? Love Canal? Three Mile Island? Tjernobyl?

    Jag vågar gissa att den allra värsta miljökatastrofen hittills i världen är den nu pågående arsenikförgiftningen av tiotals miljoner människor i Bangladesh och Västbengalen (Västbengalen är en region i östra Indien).

    Arsenikförgiftningen har sina rötter i västländernas u-hjälpsprogram. På 1950-talet konstaterade u-hjälpsorganen att de fattiga människorna i Bangladesh och Indien led allvarligt p.g.a. att deras dricksvatten var dåligt. På den tiden drack de fattiga vatten från floder och sjöar. Detta ytvatten innehöll givetvis ofta bakterier och parasiter - d.v.s. föroreningar som gjorde de fattiga sjuka.

    För att lösa detta problem fick u-hjälpsorganen idén att de skulle borra brunnar för att hämta av bakterier och parasiter helt osmittat vatten upp från berggrunden. Sagt och gjort. Under i synnerhet 1960-talet och 1970-talet borrades många tusentals brunnar i Bangladesh och Indien i syfte att hämta upp dricksvatten från berggrunden.

    Och till en början såg detta ut att ha varit ett genidrag. De fattigas hälsa såg ut att förbättras dramatiskt.

    Men på 1990-talet började en enorm hälsokatastrof att uppenbara sig. Det visade sig att miljontals fattiga bengaler och indier blev sjuka. De fick sår på huden, de fick dåliga fingernaglar och de fick allsköns krämpor. Det visade sig att de led av arsenikförgiftning! Det uppenbarades att det där ”fina” dricksvattnet som u-hjälpsorganen hade ordnat åt dem - det innehöll stora mängder av det giftiga ämnet arsenik. Tydligen var det så att bergrunden hundratals meter ner under markytan i Bangladesh och Västbengalen innehöll stora mängder av det giftiga ämnet. Och ämnet hamnade i dricksvattnet som brunnarna hämtade upp från berggrunden! Vatten som var avsett för människor.

    Just nu ligger det till så att tiotals miljoner bengaler och indier för närvarande håller på att dö en långsam, utdragen död. Undertecknad har själv sett bilder på bengaler och indier som lider av arsenikförgiftning. Det är ingen vacker syn. När människor dricker arsenikhaltigt vatten dag efter dag och år efter år, då är det oundvikligt att arseniken ackumuleras i deras kroppar - med följd av att de är dömda till att så småningom dö en plågsam död - långt före den naturliga åldern för döden. Det går bara inte att undvika att bli sjuk när man får i sig arsenik varje dag med vattnet som man dricker. Arsenik har nämligen i alla tider varit ett gift. Det är därför av oerhört stor vikt, ur humanitär synpunkt, att göra något åt problemet med det arsenikförgiftade dricksvattnet i Bangladesh och Östbengalen.

    Men vad kan göras?

    Det är tyvärr inte praktiskt möjligt att sluta använda dricksvattnet från berggrunden. Det finns nämligen inget annat vatten att tillgå! Det går inte att hämta dricksvatten från sjöarna eller floderna i Sydasien. Det ytvattnet innehåller nämligen massor av hälsovådliga bakterier och parasiter.

    Så vattnet från berggrunden måste drickas - men! Den måste först renas från den där giftiga arseniken innan människor dricker den. Problemet är att arsenik är ett av de allra svåraste ämnen att avlägsna från vatten. I synnerhet femvärdig arsenik är nästan omöjlig att få bort. FN har testat ett otals olika teknologier för att rena dricksvattnet i Bangladesh och Västbengalen från arseniken. Men samtliga metoder har antingen varit för dyra eller så har de inte fungerat tillfredsställande.

    De fattiga i Sydasien behöver en teknik för att rena vatten som är enkel, robust, effektiv och billig. En möjlig sådan vattenreningsteknik är membrandestillation. Denna teknik råkar redan ha testats ingående i andra sammanhang än förgiftningskatastrofen i Sydasien - och testerna har visat att tekniken avlägsnar samtliga fasta föroreningar så effektivt att de kvarvarande föroreningarna i vattnet blir så små att de inte ens går att detektera med dagens mätinstrument. Det finns ingen fast förorening som ej avlägsnas när vatten renas med membrandestillation. Orsaken till detta har att göra med den vetenskapliga principen bakom membrandestillation.

    Membrandestillation är en metod för att rena vatten genom att först låta vattnet avdunsta och sedan kondensera den rena vattenångan som då bildas på en kall yta. Inga som helst fasta föroreningar kan följa med vattenmolekylerna in i vattenångan när vattnet lugnt och stilla avdunstar. Det borgar fysikens naturlagar för. Så om bara den kalla ytan är absolut ren kommer vattnet som kondenserar ur vattenångan på den ytan att vara helt fri från fasta föroreningar. De enda föroreningarna som membrandestillation inte tar bort är de flyktiga dito – som koldioxid, radon och klor. Men arsenik är ju en fast förorening - så den avlägsnas till 100% när vattnet renas med membrandestillation!

    Varför är då membrandestillation så särdeles effektiv på att avlägsna fasta föroreningar? Därför att när vatten avdunstar garanterar fysikens lagar att inga av de fasta föroreningarnas molekyler ska kunna lämna vattnet och hamna i vattenångan. De fasta ämnenas molekyler – som natrium, arsenik, koppar, järn o.s.v. – och större partiklar – som bakterier, viruspartiklar och parasiter – de är alltihopa för ”tunga” s.a.s. för att kunna lämna vattnet och hamna i vattenångan. Det är ju därför som vanligt regnvatten nästintill helt saknar salt. Regnvatten härrör ytterst från havsvatten som har avdunstat och hamnat i atmosfären. Men havssaltet är för ”tungt” för att följa med vattenmolekylerna upp i atmosfären då havsvattnet avdunstar.

    Hemligheten med membrandestillationsmetoden är att den bygger på en metod för att ge vattnet som skall avdunsta en enorm yta i förhållande till sin totala volym. Det är ju en grundläggande fysikalisk princip att ju större yta en given mängd vatten har i förhållande till sin totala volym, vid en viss temperatur och vid ett visst tryck, desto mera av vattnet kommer att avdunsta under en given tidsperiod. Man skulle i princip kunna framställa absolut rent vatten genom att bara hälla det i ett badkar, låta det avdunsta och kondensera den rena vattenångan som bildades på en kall yta. Men det skulle ta på tok för lång tid för tillräckligt mycket av vattnet att hinna avdunsta. Förutom om man kunde komma på ett sätt att öka vattnets yta i förhållande till sin totala volym i enormt hög grad d.v.s. Och det är just det som åstadkoms med membrandestillation!

    En membrandestillationsmodul består av ett antal stora, platta och tunna påsar gjorda av plast som är försedd med porer. Plasten ifråga är av en sort som är vattenavstötande. Så när låter varmt vatten rinna in i påsarna ovanifrån formas vattnet till en tunn fallande film inuti påsen. Vattnet rinner nedåt genom påsen p.g.a. gravitationen. Medan vattnet rinner ner avdunstar en stor del av det - eftersom det ju nu har en enorm yta i förhållande till sin totala volym. Vattenångan som bildas hamnar först i en tunn luftspalt mellan vattenfilmen och plastpåsens väggar - sedan tar vattenmolekylerna sig ut ur påsen genom porerna och kondenserar på en platt plastpåse intill som saknar porer och som är fylld med kallt vatten. Denna påse är givetvist kall. Vattenångan kondenserar på utsidan av denna kalla påse och rinner ner till botten av modulen - där det nu absolut rena vattnet samlas upp.

    En bra idé vore att bygga dieseldrivna elkraftverk i byarna ute på landsbygden i Sydasien. Dessa små kraftverk skulle kunna förse byarna med välbehövlig elektricitet. Och de kunde eldas med biogas från djurexkrementer, matavfall, jordbruks-biprodukter och människofekalier. Spillvärmen från dieselmotorerna skulle kunna användas till att värma upp vattnet som behövde renas från arsenik - så att vattnet skulle kunna renas genom att köras genom membrandestillationsmoduler. Spillvärmen skulle vara ”gratis” s.a.s. - eftersom man skulle få den på köpet när man genererade den välbehövliga elektriciteten.

    Det är tre onoterade svenska innovationsföretag - de heter Xzero, HVR Water Purification respektive Scarab AB- vilka har gjort huvudarbetet med att utveckla membrandestillationstekniken. De har försökt att få till stånd projekt för att rena dricksvattnet från arsenik i Bangladesh och Västbengalen. Men försöken har stupat på att ingen finansiär har kunnat hittas. FN har inte varit villig att ställa upp då denna organisation är rädd för att ge sig in i projekt som bygger på ny teknik. Och riskvilliga privatföretag har hittills inte sett några vinstmöjligheter i denna verksamhet.

    Kanske någon av Newsmills [Jag skrev ursprungligen denna essä för debattsajten Newsmill i början av år 2010] läsare kan hjälpa till att lösa detta problem - ett problem som kanske är världens allra största miljökatastrof?

    Information om mebrandestillationstekniken finns på Xzeros och HVR Water Purifications hemsidor – http://www.xzero.se/ och http://www.hvr.se/ .
    Last edited by henriku; 11-30-2019, 01:45 PM. Reason: Jag bara rättade till ett litet fel som hade smygit in i artikelrubriken när jag laddade upp artikeln till Debattsidan.
Working...
X