Invandringspolitiken - Sveriges Motsvarighet till Apartheid

[henriku]

Här följer några uppgifter angående konkreta fall inom den svenska invandringspolitiken som jag har saxat ur den svenska dagspressen under de senaste åren:

1)

En 17-årig pojke från Nordkorea riskerade tortyr därför att Migrationsverket insisterade på att skicka honom tillbaka. Närmare bestämt tänkte Migrationsverket avvisa pojken till Kina. Men Kina skulle antagligen i sin tur ha skickat pojken tillbaka till hans hemland Nordkorea – där denne riskerade tortyr för “brottet” att fly ifrån det socialistiska “arbetarparadiset”. Migrationsverket trodde inte på pojken när denne uppgav att denne själv var på flykt ifrån Nordkorea därför att han, enligt Migrationsverket, hade angivit orter i Nordkorea som inte fanns på kartan. Migrationsverket tog det som ett bevis på att pojken inte kände till geografin i Nordkorea – vilket skulle ha bevisat att pojken inte alls var Nordkorean.

Men när Ekot, tillsammans med experter från Kina och Nordkorea, granskade pojkens utredning visade det sig att Migrationsverkets protokollförare hade stavat ortnamnen fel. Det var därför som orterna inte gick att hitta på kartan. Men Migrationsverket stod på sig. Verket resonerade att Kina inte skulle skicka pojken tillbaka i alla fall ifall pojken trots allt var nordkorean. Ty Kina skulle väl inte släppa in pojken på sitt territorium till att börja med ifall denne inte var kinesisk medborgare? Så det var väl riskfritt (för Migrationsverkets handläggare åtminstone) att sätta pojken på ett flygplan till Kina? Migrationsverket ville tydligen till varje pris hitta ett sätt att resonera som möjliggjorde en avvisning.

“Nu kommer han att skickas till Kina – som sannolikt skickar honom till Nordkorea. Där väntar fängelse och tortyr” (Metro 2014-11-06)

2)

En kvinna berättade att hon flydde från Uganda för att undgå att bli utsatt för könsstympning av släktingar till hennes avlidna far. Hon sökte asyl i Sverige som skyddsbehövande. Men Migrationsverket nekade henna asyl.

“Motiveringen var bland annat att det är i lag förbjudet med könsstympning i Uganda, och att kvinnan kunde söka skydd av hemlandets myndigheter.” (Metro 2014-05-22)

Genialt! Man skulle väl kunna lita på myndigheterna I Uganda! Uganda har väl ett grundmurat rykte för att vara en rättsstat?

3)

Även barn skickas tillbaka.

“Allt fler ensamkommande barn tvångsutvisas från Sverige. Samtidigt ska EU-pengar bidra till effektivare avvisningar av barn till länder som Irak och Afghanistan.” (Metro 2013-04-02)

4)

Dåvarande invandringsministern och f.d. ordföranden för Metallindustriarbetareförbundet, Leif Blomberg, uttalade sig I asylfrågan I Dagens Nyheter den 28:e januari, 1996. DN rapporterade att det inte längre räckte med att en flykting bevisligen hade torterats förrut för att denne skulle få stanna I Sverige. Fr.o.m. nu (d.v.s. 1996) skulle Migrationsverket göra en bedömning [hur nu det skulle gå till] av huruvida flyktingen riskerade att torteras igen! DN gav ett konkret exempel: En flykting hade straffats med tortyr i sitt hemland därför att denne inte ville delta i krigshandlingar. Han hade 21 ärr och skador över hela kroppen. Det hade rättsläkaren Erik Edston konstaterat. DN publicerade otäcka foton på mannens ärr. Men mannen avvisades. Migrationsverket ansåg inte att mannen hade tillräckliga humanitära skäl att få uppehållstillstånd.

Och så här resonerade Leif Blomberg enligt DN: “Du kan ha varit utsatt för olika saker, men frågan är om du åker hem, kommer det här att upprepas, är det en risk för dig eller inte?” (DN 2014-01-28)

Vilken härlig cynism! Oskyldiga människors fysiska säkerhet skulle alltså hänga på Migrationsverkets kvalificerade gissningar huruvida tortyren skulle komma att upprepas! Enligt f.d. Metallordföranden Leif Blomberg.

5)

Dåvarande sociademokratiska statsminister Göran Persson ville begränsa invandringen från Öst- och Centraleuropa, rapporterade Svenska Dagbladet den 31:e januari, 2004.

“ `Jag ser väldiga problem om vi inte skyddar oss´ sade Persson till journalister efter en debatt i riksdagen på fredagen . . . I och med Perssons alltmer skarpa uttalanden i frågan, bland annat om risk för social turism, fjärmar sig regeringen mer och mer från de utfästelser som Sverige gav till länderna i Öst- och Centraleuropa för några år sedan.” (SvD 2004-01-31)

6)

“Säpo luras av sina egna källor. Asylsökande har fått felaktiga avvisningar och terrormisstänkta har fått asyl. Säpos egna informatörer lämnar falska uppgifter och utnyttjar sin position.” (SvD 2004-09-29)

Alltså - Migrationsverket grundade uppenbarligen sina beslut icke så sällan på information från Säpo! Tydligen uppfattades invandringen som ett utifrån kommande hot som låg på säkerhetstjänstens bord. Invandringen som ett hot mot rikets säkerhet!

SLUTSATSER

Var och en som laser tidningarna har åtskilliga gånger råkat på exempel på hjärtslitande mänskliga tragedier. Det händer gång på gång att flyktingar och invandrare försöker begå självmord då de hämtas av polisen för att utvisas. Varför? Självfallet därför att de riskerar öden som de själva ser som värre än att dö ifall de skickas tillbaka. Det finnes ju alltid en orsak till att en stackare försöker ta livet av sig.

Andra mänskliga tragedier som hanger ihop med restriktiv invandringspolitik är de många dödsfallen som inträffar bland flyktingar som försöker komma in i västländer “illegalt”. När västländerna “reglerar” invandringen blir offren för fattigdom och förtryck i andra länder desperata. Eftersom de inte får räkna med att ta sig in i ett västland på lagligt sätt nödsakas de att försöka ta sig in illegalt. Och då omkommer de inte så sällan då bräckliga båtar de färdas i kapsejsar ut i havet, eller då de dör av törst och värme ute i öknen mellan Mexiko och sydvästra USA, eller då de dör av syrebrist i dolda utrymmen i lastbilar, tågvagnar eller båtar.

Här är orsaken till Sveriges omänskliga invandringspolitik:

Den svenska invandringspolitiken har i grund och samma orsak som en av de två huvudorsaker till apartheidpolitiken i forntidens Sydafrika.

ORSAKERNA TILL SYDAFRIKAS APARTHEID

Vad var de två orsakerna till apartheidpolitikens införande i Sydafrika?

En av dessa orsaker är mycket välkänd i Sverige. Rasismen. Ättlingarna till de vita invandrarna från Europa såg ner på de svarta, de “färgade” och asiaterna. De vita rasisterna ville ha en politik som “försvarade” de vitas makt.

Men den andra orsaken till apartheid är nästintill okänd I Sverige. Denna i Sverige okända orsak till apartheid var helt enkelt att de vita arbetarna i Sydafrika ville erhålla skydd mot konkurrens ifråga om de välbetalda jobben från svarta arbetssökande.

Bakgrunden till detta är att för ca. ett hundra år sedan hade i stort sett samtliga de vita sydafrikanerna en bättre utbildning och bättre yrkeskunskaper än vad de infödda svarta hade. Därför innehades i stort sett samtliga välbetalda jobb av vita lönearbetare. Men runtomkring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet började åtskilliga svarta arbetare att skaffa sig en del av de här jobben. De vita arbetarna började oroa sig för “risken” att deras löneutveckling skulle dämpas av lönekonkurrens från de svarta. De svarta var ju så många flera än de vita. Tänk den dystra tanken (dyster från de vita arbetarnas synvinkel) att ett tjugotal svarta sökte till varje ledigt välbetalt gruvjobb eller industrijobb? Lönerna skulle rentav kunna sjunka! Ve och fasa!

Ett politiskt spel utvecklades I Sydafrika på 1890-talet. De vita gruvarbetarna uppmuntrade rasistiska krafter i staten till att hindra de svarta från att ta välbetalda jobb inom gruvindustrin. Gruvindustrins arbetsgivarorganisation motsatte sig denna diskriminerande politik. Arbetsgivarna hade ekonomiska incentive till att vara “färgblinda”. Arbetsgivarnas eget intresse av fri konkurrens på arbetsmarknaden var så stark att de finansierade stämningar och politiska kampanjer emot den segregerande lagstiftningen som beställdes av de vita gruvarbetarna och deras fackföreningar.

För att “skydda” sina relativt höga loner såg det Sydafrikanska Labourpartiet och de vitas fackföreningar till att lagstiftning infördes år 1911 som hindrade svarta från att erhålla de välbetalda jobben. Denna lagstiftning kallades vardagligt för den första “Colour Bar Act”. Denna lagstiftning använde omsorg för “arbetarskyddet” som svepskäl. "Ifall `dumma negrer´ fick lov att sköta maskiner kunde det bli olyckor på arbetsplatsen!" Det var rationaliseringen som de vitas fackföreningar angav för dessa lagar.

Efter slutet av första världskriget inträffade en konjunkturnedgång i den sydafrikanska gruvindustrin. Gruvbolagen offentliggjorde en plan att avskeda 2.000 högbetalda vita arbetare och ersätta dem med svarta. De vitas fackförening, “The Mine Workers´ Union” satte igång en massiv strejk, med våld och ockupationer av gruvorna. Deras slagord var – “Workers of the world unite, and fight for a white South Africa”.

Efter slutet av Andra världskriget ingick de vita arbetarna och deras fackföreningar en allians med de vita rasisterna i nationalistpartiet (“The National Party”) som bildade regering, lanserade begreppet “apartheid” och införde mera omfattande rasåtskillnadslagstiftning efter sin valseger 1948.

ORSAKEN TILL SVERIGES APARTHEID

Svenska medlemmar av arbetarrörelsen är vana vid att fördöma Sydafrikas apartheid politik. Men vår svenska arbetarrörelse borde rensa sin egen hack! Ty vad är den svenska invandringspolitiken annat än vår egen personliga motsvarighet till apartheidpolitiken?

Den sydafrikanska staten använde apartheid lagstiftning för att “skydda” de vitas löneförsprång framför de svarta. Den svenska staten använder idag restriktiv invandringslagstiftning för att “skydda” de svenska jobbarnas löneförsprång framför utlänningarna.

Vad är egentligen den principiella skillnaden mellan Sveriges invandringspolitik och Sydafrikas apartheidpolitik under huvuddelen av 1900-talet? Sverige idag liknar apartheid-erans Sydafrika mera än vad den somliga vill erkänna!

[henriku]

Fri Invandring är Ej ett Hot


Sverigedemokraterna och fackföreningarna har fel. Fri invandring är inte något hot mot vare sig den fulla sysselsättningen eller mot reallönerna. Och eftersom det är omoraliskt närhelst staten tar på sig att bestämma var människor ska få lov att bo och/eller få lov att arbeta bör Sverige införa fri invandring.

Låt oss ta dessa första två frågor i tur och ordning.


1) Sysselsättningen och lönerna


Det finns ett behov av hur mycken produktion som helst. Människors behov och smak för varor och tjänster är i princip obegränsad. När människor får tillräckligt med mat börjar de genast vilja köpa mera kläder. När de får tillräckligt med kläder vill de genast ha större och bättre bostäder. Sedan vill de ha kylskåp, bilar, TV-apparater, persondatorer, mobiltelefoner, utbildning, sjukvård, hemtjänster o.s.v. Och om någon människa till äventyrs får nog av ”prylar” - då kan hon alltid efterfråga mera fritid. D.v.s. hon kan välja att jobba en kortare arbetsdag.

Men medan människors behov är oändliga, är arbetsköpares förmåga att betala löner inte det. I varje givet ögonblick har landets arbetsköpare en viss mängd pengar som de kan använda till att köpa lönearbete. Hur många lönearbetare de pengarna räcker till för att anställa beror på hur mycket varje enskild lönearbetare kostar. Om landets arbetsköpare t.ex. har 1,5 tusen miljarder kronor som de kan använda till att betala löner med under ett år, och varje lönearbetare kräver att få 300.000 kronor i lönekostnad per år betalt - då kan arbetsköparna anställa 5 miljoner årsarbetare. Om arbetarna istället kräver 330.000 kronor om året - då kan arbetsköparna bara anställa drygt 4,55 miljoner årsarbetare. Om arbetarna nöjer sig med 250.000 kronor om året - då kan arbetsköparna istället anställa hela 6 miljoner årsarbetare. O.s.v.

Så om det kommer en massa invandrare till Sverige och söker jobb går det alltid att skapa tillräckligt många jobb. Det gäller bara att marknadsanpassa löneanspråken! Om det kommer väldigt många invandrare hit krävs det bara att lönearbetarna accepterar väldigt stora sänkningar av sina löner, räknat i kronor och ören, för att den fulla sysselsättningen ska bestå.

Men om det sistnämnda sker - innebär inte det att reallönerna och levnadsstandarden sjunker för svenskarna?

Nej, ingalunda! Om ett riktigt stort antal invandrare kommer till Sverige - och om de bara tillåts att arbeta istället för att tvingas leva på A-kassa och bidrag - då ökar ju produktionen kraftigt. När många flera arbetar i landet - då produceras det ju mycket mera i landet! Och om produktionen ökar lika mycket som befolkningsmängden, tack vare att massinvandringen ökar, då räcker ju det som produceras till precis samma höga levnadsstandard per capita som gällde förut.

Men om fackföreningarna hindrar lönerna från att sjunka när massinvandringen inträffar, då (och bara då) sjunker reallönerna och levnadsstandarden! Därför att då blir åtminstone en del av invandrarna arbetslösa - och då drabbas ju de svenskar som fortfarande har jobb av bördan av att försörja en armé av arbetslösa! Det produceras nämligen då inte tillräckligt mycket mera varor och tjänster i landet än förut, eftersom fackföreningarna inte har tillåtit antalet människor i arbete att öka i takt med invandringen - samtidigt som antalet människor i landet som ska ”dela” på den produktionen har ju p.g.a. massinvandringen ökat.

Att man, i ett läge då den totala vuxna befolkningen ökar, endast kan rädda reallönerna genom att sänka lönerna räknat i kronor och ören kan verka ”konstigt” vid första påseendet.

Men tänk!

Låt oss ta ett extremt exempel för att driva hem läxan på starkaste möjliga sätt.

Säg att det i utgångsläget arbetar fem miljoner människor i Sverige. Sedan införs fri invandring och fem miljoner fattiga människor, barn och gamla ej inräknat, invandrar till Sverige från Tredje världen. Eftersom dubbelt så många människor nu vill arbeta måste lönerna, räknat i kronor och ören, halveras för att alla ska kunna få jobb (förutsatt att staten inte späder på penningmängden, d.v.s. förutsatt att staten inte skapar någon välfärdsförstörande inflation). Då får varje svensk exakt hälften så många kronor i lön att köpa saker med. Men samtidigt fördubblas produktionen! Nu är det ju dubbelt så många människor som arbetar och producerar saker i landet. När företagen ska försöka sälja dubbelt så många varor och tjänster till landets invånare, men mängden pengar i landet inte har ökat, då måste företagen ju halvera priserna för att pengarna ska räcka till att köpa alla dessa varor och tjänster. Det ökade utbudet trycker ju ner priserna.

Men då går väl företagen i konkurs - om de sänker priserna med 50%? Nej, ingalunda. Kom ihåg att företagen har sänkt lönerna med 50% också! Så deras vinstmarginaler kommer att bli i stort sett oförändrade! Lönesänkningarna och prissänkningarna tar ut varandra. Levnadsstandarden blir därför som förut.

Så slutresultatet av massinvandringen i detta exempel, blir att antalet medborgare som behöver varor och tjänster fördubblas - men att produktionen fördubblas också. Så den genomsnittliga levnadsstandarden för svenskarna blir så gott som oförändrad. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt:

Varje enskild lönearbetares lön, räknat i kronor och ören, har sänkts med 50%. Men priserna har sänkts med 50% också - så varje lönearbetare kan köpa precis lika mycket som förut - trots att det nu är dubbelt så många lönearbetare i landet tack vare den fria invandringen. Men om det produceras dubbelt så många bilar, TV-apparater, skor, o.s.v. i landet som förut - hur ska då företagen kunna sälja dem alla? Enkelt. Kom ihåg att det nu lever dubbelt så många människor i landet, tack vare massinvandringen, som vill ha bilar, TV-apparater, skor o.s.v. Och dessa nya svenskar har också råd att köpa dessa saker de vill ha - eftersom de tillåts att jobba till hälften av lönerna som rådde i landet förut, samtidigt som priserna också har sänkts till hälften. Det hela går ihop!

Visst är världen vi lever i ett härligt ställe - där alla kan vinna och ingen behöver förlora - om bara vi tillämpar vårt förnuft och därför tillåter en marknadsanpassning av lönerna?


2) Individens rättigheter


Individens rättigheter skall vara lika för alla - oavsett sådana ovidkommande faktorer som vilket land hon råkar födas i. Och ett av individens rättigheter är den att hon ska själv få välja var hon ska arbeta och bo - närhelst hon klarar av att skaffa sig bostaden och jobbet ifråga med egna krafter.

Så - jag föddes i Stockholm och jag bor i Stockholm. Men jag har likväl en rätt att flytta till Göteborg och börja jobba där närhelst jag vill och kan - utan att jag ska behöva söka och få något tillstånd från svenska staten. Ingen apartheid-politik i Sverige, tack!

Och eftersom individens rättigheter ska vara lika för alla - oavsett vilket land de råkar födas i - ska en människa som råkar ha fötts i, säg, Mumbai eller Djakarta eller Rio de Janeiro också ha rätt att flytta till Göteborg och ta ett jobb där, närhelst hon vill och kan. Utan att behöva få uppehållstillstånd och arbetstillstånd från svenska staten. Rättigheterna ska ju vara lika för alla - annars vore det ju fråga om rasism i politiken - eller hur?

Slutsatsen av detta resonemang är uppenbar. Ingen - oavsett vilket land hon bor i och vilket land hon råkar ha fötts i - ska behöva söka och få tillstånd av svenska staten att få bosätta sig i och arbeta varsomhelst i Sverige. Fri invandring är det enda moraliskt anständiga. All reglering och begränsning av invandringen liknar en transnationell variant av apartheid-politik!


3) Avslutning och sammanfattning:


I stort sett allt som behövs för att alla människor som regel ska gagna varandra, istället för att skada varandra, är att frihet införs i landet. Och konsekvent frihet inbegriper fri invandring och fri lönebildning.

Men: "Facket står i vägen!" som en berömd svensk fackföreningsman (det kanske var Stig Malm) uttryckte det. Arbetarrörelsens politik uppmuntrar faktiskt, om än oavsiktligt, till främlingsfrihet!