Announcement

Collapse
No announcement yet.

Invandringspolitiken - Sveriges Motsvarighet till Apartheid

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Invandringspolitiken - Sveriges Motsvarighet till Apartheid

    INVANDRINGSPOLITIKEN - SVERIGES MOTSVARIGHET TILL APARTHEID - DEL 1

    Här följer några uppgifter angående konkreta fall inom den svenska invandringspolitiken som jag har saxat ur den svenska dagspressen under de senaste åren:

    1)

    En 17-årig pojke från Nordkorea riskerade tortyr därför att Migrationsverket insisterade på att skicka honom tillbaka. Närmare bestämt tänkte Migrationsverket avvisa pojken till Kina. Men Kina skulle antagligen i sin tur ha skickat pojken tillbaka till hans hemland Nordkorea – där denne riskerade tortyr för “brottet” att fly ifrån det socialistiska “arbetarparadiset”. Migrationsverket trodde inte på pojken när denne uppgav att denne själv var på flykt ifrån Nordkorea därför att han, enligt Migrationsverket, hade angivit orter i Nordkorea som inte fanns på kartan. Migrationsverket tog det som ett bevis på att pojken inte kände till geografin i Nordkorea – vilket skulle ha bevisat att pojken inte alls var Nordkorean.

    Men när Ekot, tillsammans med experter från Kina och Nordkorea, granskade pojkens utredning visade det sig att Migrationsverkets protokollförare hade stavat ortnamnen fel. Det var därför som orterna inte gick att hitta på kartan. Men Migrationsverket stod på sig. Verket resonerade att Kina inte skulle skicka pojken tillbaka i alla fall ifall pojken trots allt var nordkorean. Ty Kina skulle väl inte släppa in pojken på sitt territorium till att börja med ifall denne inte var kinesisk medborgare? Så det var väl riskfritt (för Migrationsverkets handläggare åtminstone) att sätta pojken på ett flygplan till Kina? Migrationsverket ville tydligen till varje pris hitta ett sätt att resonera som möjliggjorde en avvisning.

    “Nu kommer han att skickas till Kina – som sannolikt skickar honom till Nordkorea. Där väntar fängelse och tortyr” (Metro 2014-11-06)

    2)

    En kvinna berättade att hon flydde från Uganda för att undgå att bli utsatt för könsstympning av släktingar till hennes avlidna far. Hon sökte asyl i Sverige som skyddsbehövande. Men Migrationsverket nekade henna asyl.

    “Motiveringen var bland annat att det är i lag förbjudet med könsstympning i Uganda, och att kvinnan kunde söka skydd av hemlandets myndigheter.” (Metro 2014-05-22)

    Genialt! Man skulle väl kunna lita på myndigheterna I Uganda! Uganda har väl ett grundmurat rykte för att vara en rättsstat?

    3)

    Även barn skickas tillbaka.

    “Allt fler ensamkommande barn tvångsutvisas från Sverige. Samtidigt ska EU-pengar bidra till effektivare avvisningar av barn till länder som Irak och Afghanistan.” (Metro 2013-04-02)

    4)

    Dåvarande invandringsministern och f.d. ordföranden för Metallindustriarbetareförbundet, Leif Blomberg, uttalade sig I asylfrågan I Dagens Nyheter den 28:e januari, 1996. DN rapporterade att det inte längre räckte med att en flykting bevisligen hade torterats förrut för att denne skulle få stanna I Sverige. Fr.o.m. nu (d.v.s. 1996) skulle Migrationsverket göra en bedömning [hur nu det skulle gå till] av huruvida flyktingen riskerade att torteras igen! DN gav ett konkret exempel: En flykting hade straffats med tortyr i sitt hemland därför att denne inte ville delta i krigshandlingar. Han hade 21 ärr och skador över hela kroppen. Det hade rättsläkaren Erik Edston konstaterat. DN publicerade otäcka foton på mannens ärr. Men mannen avvisades. Migrationsverket ansåg inte att mannen hade tillräckliga humanitära skäl att få uppehållstillstånd.

    Och så här resonerade Leif Blomberg enligt DN: “Du kan ha varit utsatt för olika saker, men frågan är om du åker hem, kommer det här att upprepas, är det en risk för dig eller inte?” (DN 2014-01-28)

    Vilken härlig cynism! Oskyldiga människors fysiska säkerhet skulle alltså hänga på Migrationsverkets kvalificerade gissningar huruvida tortyren skulle komma att upprepas! Enligt f.d. Metallordföranden Leif Blomberg.

    5)

    Dåvarande sociademokratiska statsminister Göran Persson ville begränsa invandringen från Öst- och Centraleuropa, rapporterade Svenska Dagbladet den 31:e januari, 2004.

    “ `Jag ser väldiga problem om vi inte skyddar oss´ sade Persson till journalister efter en debatt i riksdagen på fredagen . . . I och med Perssons alltmer skarpa uttalanden i frågan, bland annat om risk för social turism, fjärmar sig regeringen mer och mer från de utfästelser som Sverige gav till länderna i Öst- och Centraleuropa för några år sedan.” (SvD 2004-01-31)

    6)

    “Säpo luras av sina egna källor. Asylsökande har fått felaktiga avvisningar och terrormisstänkta har fått asyl. Säpos egna informatörer lämnar falska uppgifter och utnyttjar sin position.” (SvD 2004-09-29)

    Alltså - Migrationsverket grundade uppenbarligen sina beslut icke så sällan på information från Säpo! Tydligen uppfattades invandringen som ett utifrån kommande hot som låg på säkerhetstjänstens bord. Invandringen som ett hot mot rikets säkerhet!
    Last edited by henriku; 01-09-2021, 08:52 AM.

  • #2
    INVANDRINGSPOLITIKEN - SVERIGES MOTSVARIGHET TILL APARTHEID - DEL 2

    Var och en som laser tidningarna har åtskilliga gånger råkat på exempel på hjärtslitande mänskliga tragedier. Det händer gång på gång att flyktingar och invandrare försöker begå självmord då de hämtas av polisen för att utvisas. Varför? Självfallet därför att de riskerar öden som de själva ser som värre än att dö ifall de skickas tillbaka. Det finnes ju alltid en orsak till att en stackare försöker ta livet av sig.

    Andra mänskliga tragedier som hänger ihop med restriktiv invandringspolitik är de många dödsfallen som inträffar bland flyktingar som försöker komma in i västländer “illegalt”. När västländerna “reglerar” invandringen blir offren för fattigdom och förtryck i andra länder desperata. Eftersom de inte kan räkna med att få ta sig in i ett västland på lagligt sätt nödsakas de att försöka ta sig in illegalt. Och då omkommer de inte så sällan då de bräckliga båtar de färdas i kapsejsar ut i havet, eller då de dör av törst och värme ut i öknen mellan Mexiko och sydvästra USA, eller då de dör av syrebrist i dolda utrymmen i lastbilar, tågvagnar eller båtar.

    Många svenskar är så pass cyniska att de inte bryr sig att dessa mänskliga tragedier inträffar. Det viktigaste för dem är endast att invandringen hålls tillbaka. Men åtskilliga andra svenskar är anständiga människor – de upprörs av människans grymhet mot medmänniskan. Problemet är bara att de inte fattar varför Sverige har en så omänsklig invandringspolitik. Sverigedemokraterna är ju trots allt endast en tämligen obetydlig kraft i den svenska politiken!

    Här är orsaken till Sveriges omänskliga invandringspolitik:

    Den svenska invandringspolitiken har i grund och botten samma orsak som en av de två huvudorsakerna till apartheidpolitiken i forntidens Sydafrika.

    ORSAKERNA TILL SYDAFRIKAS APARTHEID

    Vad var de två orsakerna till apartheidpolitikens införande i Sydafrika? En av dessa orsaker är mycket välkänd i Sverige. Rasismen. Ättlingarna till de vita invandrarna från Europa såg ner på de svarta, de “färgade” och asiaterna. De vita rasisterna ville ha en politik som “försvarade” de vitas samhällsställning och makt.


    Men den andra orsaken till apartheid är nästintill okänd i Sverige – eftersom det intellektuella och politiska etablissemanget i det moderna Sverige skulle bli mäktigt generat ifall denna orsak blev känd här hemma. Denna i Sverige okända orsak till apartheidpolitiken var helt enkelt att de vita arbetarna i Sydafrika ville erhålla skydd mot konkurrens ifråga om de välbetalda jobben från svarta arbetssökande.

    Bakgrunden till detta är att för ca. ett hundra år sedan hade i stort sett samtliga de vita sydafrikanerna en bättre utbildning och bättre yrkeskunskaper än vad de infödda svarta hade. Därför innehades i stort sett samtliga välbetalda jobb av vita lönearbetare. Men runtomkring sekelskiftet mellan 1800-talet och 1900-talet började åtskilliga svarta arbetare skaffa sig förmågan att utföra de välbetalda jobben inom exempelvis den då starkt expanderande gruvindustrin. De vita arbetarna började oroa sig för “risken” att deras löneutveckling skulle dämpas av lönekonkurrens från de svarta. De svarta var ju så många flera än de vita! Tänk den dystra tanken (dyster från de vita arbetarnas synvinkel, d.v.s.) att ett tjugotal svarta söker till varje ledigt välbetalt gruvjobb eller industrijobb? Lönerna skulle rentav kunna sjunka!

    Ett politiskt spel utvecklades i Sydafrika på 1890-talet. De vita gruvarbetarna uppmuntrade rasistiska krafter i staten till att stifta lagar som hindrade de svarta från att tilldelas några av de välbetalda jobben inom gruvindustrin. Gruvindustrins arbetsgivarorganisation motsatte sig denna diskriminerande politik. Arbetsgivarna ville ju helst anställa de som gjorde de bästa jobben till de lägsta lönerna. Arbetsgivarna hade ekonomiska incitament till att vara “färgblinda”. Arbetsgivarnas eget intresse av fri konkurrens på arbetsmarknaden var faktiskt så starkt att de finansierade stämningar och politiska kampanjer emot den segregerande lagstiftningen som beställdes av de vita gruvarbetarna och deras fackföreningar. De vita bönderna, som ägde huvuddelen av storgodsen på landsbygden, allierade sig med de vita gruvarbetarna. De vita bönderna hade ju ett intresse av att de svarta saknade alternativ till de lågbetalda jobben inom jordbruket – så att konkurrens om den svarta arbetskraften inte tvingade upp lantarbetarnas löner!


    De ökända “passlagarna” infördes för att kraftigt begränsa tillgången till svarta arbetare vid de områden där de välbetalda jobben fanns (d.v.s. huvudsakligen storstäderna och gruvorterna). För att “skydda” sina upplevda ekonomiska intressen bildade de vitas fackföreningar år 1908 det politiska partiet “The South African Labour Party” (SALP). SALP och de vitas fackföreningar bekände sig till socialismen. Deras rollmodell var det brittiska Labourpartiet. De uppfattade de vita arbetsgivarna som en av sina två huvudfiender. För att spara pengar ville ju de vita arbetsgivarna ge så många av jobben som möjligt till den andra huvudfienden – de svarta arbetarna.

    För att “skydda” sina medlemmars relativt höga löner såg SALP och de vitas fackföreningar till att lagstiftning infördes år 1911 som hindrade svarta från att erhålla de välbetalda jobben. Denna lagstiftning kallades vardagligt för den första “Colour Bar Act”. Denna lagstiftning använde omsorg för “arbetarskyddet” som svepskäl. Skenresonemanget var att det ju var klart som korvspad att ifall “dumma negrer” fick lov att sköta tunga maskiner kunde det bli olyckor på arbetsplatsen!

    Efter slutet av första världskriget inträffade en konjunkturnedgång I den sydafrikanska gruvindustrin. Gruvbolagen offentliggjorde en plan att avskeda 2.000 högbetalda vita arbetare och ersätta dem med svarta. De vitas fackförening, “The Mine Workers´ Union”, satte igång en massiv strejk - med våld och ockupationer av gruvorna. Deras slagord var – “Workers of the world unite, and fight for a white South Africa!”.

    Efter slutet av Andra världskriget ingick de vita arbetarna och deras fackföreningar en allians med de vita rasisterna i nationalistpartiet (“The National Party”) som bildade regering, lanserade begreppet “apartheid” och införde en mera omfattande rasåtskillnads-lagstiftning efter sin valseger 1948.

    [För mera information om apartheid politikens historia kolla denna länk: http://www.econlib.org/library/Enc/Apartheid.html

    ORSAKEN TILL SVERIGES APARTHEID

    Svenska medlemmar av arbetarrörelsen är vana vid att fördöma Sydafrikas apartheid politik. Men vår kära svenska arbetarrörelse borde rensa sin egen häck! Ty vad är den svenska invandringspolitiken annat än vår egen personliga motsvarighet till apartheidpolitiken?

    Apartheidpolitiken “skyddade” de välbetalda vita arbetarnas löneförsprång framför de svarta arbetarna - genom att låsa de svarta ute ifrån de vitas arbetsmarknad. Den svenska invandringsregleringen “skyddar” de välbetalda svenska arbetarnas löneförsprång framför arbetarna i andra länder, där lönerna är lägre - genom att låsa dessa arbetare ute ifrån de svenska arbetarnas arbetsmarknad. De vita arbetarna i Sydafrika ville inte medge de svarta en lika chans att erhålla de välbetalda jobben – därför att då skulle det bli ett tryck nedåt på dessa jobbs löner. Och de svenska jobbarna vill inte medge utlänningar en lika chans att erhålla de välbetalda jobben i Sverige – därför att då skulle det bli ett tryck nedåt på dessa jobbs löner (räknat i kronor och ören - vilka inte är samma sak som reallönerna)! Den sydafrikanska staten använde apartheid lagstiftning för att “skydda” de vitas löneförsprång framför de svarta. Den svenska staten använder idag restriktiv invandringslagstiftning för att “skydda” de svenska jobbarnas löneförsprång framför utlänningarna.

    Så vad är egentligen den principiella skillnaden mellan Sveriges invandringspolitik idag och Sydafrikas apartheidpolitik under huvuddelen av 1900-talet? Sverige idag liknar apartheid-erans Sydafrika mera än vad den svenska arbetarrörelsen har lust att erkänna!
    Last edited by henriku; 01-15-2021, 09:38 AM.

    Comment


    • #3
      INVANDRINGSPOLITIKEN - SVERIGES MOTSVARIGHET TILL APARTHEID - DEL 3

      KRAFTERNA BAKOM INVANDRINGSFIENTLIGHETEN

      Det finnes två sorters invandringsfientliga krafter i dagens Sverige. Nationalisterna och socialisterna. Dessa två krafter har skilda motivationer. Nationalisterna, vars mest högröstade representanter i den svenska politiken utgörs av Sverigedemokraterna, motsvarar närmast Sydafrikas “The National Party”. Nationalisterna vill “skydda” den svenska kulturen mot främlingar. Socialisterna I Sverige, vars mäktigaste representant i den svenska politiken utgörs av LO, motsvarar närmast Sydafrikas vita fackföreningar. Socialisterna vill “skydda” de svenska lönerna mot främlingars lönekonkurrens.

      En enkel fråga: Om arbetarrörelsen är emot “rasismen” – och om arbetarrörelsen alltid "värnar de svaga” – varför, varför slår då arbetarrörelsen så benhårt vakt om begränsningarna av invandringen? Denna begränsningspolitik ger ju bevisligen upphov till ett jättestort antal mänskliga tragedier! Det går väl inte ihop med arbetarrörelsens solidaritets-ideologi?

      Jodå – arbetarrörelsens ideologi är av en sådan natur att den nödvändigtvis ger upphov till invandringsfientlighet. Tage Erlander älskade ju att säga “Det är fördelningen som är det viktiga!” Denna idé, som “vår längsta statsminister” älskade, förutsatte att välfärden var en kaka av en given storlek. Och att varje enskild svennes respektive välfärd hängde på hur denna kaka delades upp (av staten). Men det är ju en logiskt ofrånkomlig slutledning att ifall storleken på varje svennes välfärd beror hur en kaka av en given storlek delas upp – då blir varje enskild svennes välfärd mindre ju flera det är som ska ha var sin del av den kakan! Och ju större invandring – desto flera människor i Sverige som ska dela på kakan. Så enligt arbetarrörelsens ideologi – att det är fördelningen av en kaka som avgör storleken på den enskilde svenskens välfärd – är det så att all invandring per nödvändighet minskar de enskilda svenskarnas välfärd. Och ju större invandring, desto större välfärdsminskning! Inte att undra på att väldigt många svenskar, som ju har indoktrinerats med arbetarrörelsens ideologi, är rädda för invandringen.

      En annan faktor bakom den svenska invandringsfientligheten är fackföreningsrörelsens antagande att lägre löner räknat i kronor och ören är lika med lägre reallöner. Orsaken till att svenska fackföreningar i varje läge vill pressa fram de allra högsta lönerna deras makt möjliggör, räknat i kronor och ören, är den här villfarelsen att mängden pengar är lika med köpkraften. Detta är en gammal ekonomisk villfarelse som kallas för att blanda ihop begreppet pengar med begreppet rikedom.

      Redan merkantilisterna på 1600-talet bekände sig till denna villfarelse. På samma sätt som merkantilisterna skadade sina samhällens ekonomier på 1600-talet genom att i alla lägen försöka skaffa så mycken pengar (som på den tiden utgjordes av guld) till sina egna nationers nationella kassor – skadar idag de svenska fackföreningarna det svenska samhället genom att i alla lägen försöka skaffa så mycken pengar (i form av löner räknat i kronor och ören) till sina medlemmars lönekuvert som de kan utpressa fram. Fackföreningarna vägrar nämligen halsstarrigt att tillåta lönerna, räknat i kronor och ören, att sjunka till den nivå där det råder full sysselsättning (Nej, vi har inte haft full sysselsättning i Sverige på flera decennier. Det har fackföreningarnas lönepolitik borgat för. T.o.m. statens egen friserade statistik anger att arbetslösheten ligger över 5%.)

      Och de svenska fackföreningarna skadar i synnerhet de presumtiva invandrarna och flyktingarna genom sin sjukliga upptagenhet med maximala möjliga löner räknat i kronor och ören. De svenska fackföreningarna drar sig inte för att skada de som är svaga på arbetsmarknaden – d.v.s. medlemmarna av sådana grupper som invandrarna, flyktingarna och dessutom vår egen svenska ungdom (såväl invandrare, flyktingar som ungdomar har särdeles svårt att skaffa sig jobb när de inte får lov att jobba för en lön som är tillräckligt låg, räknat i kronor och ören, för att göra det lönsamt för en arbetsköpare att anställa dem). "Slå vakt om de heliga avtalslönerna - till vilket pris som helst!" är fackföreningarnas ledstjärna.

      Men det är ett misstag att tro att invandringen utgör ett hot mot den svenska välfärden. Samtliga människor som vill arbeta för att försörja sig utgör en tillgång, inte en börda eller hot. Om endast vi svenskar tillät invandrarna och flyktingarna alltihopa att lönekonkurrera på “vår” arbetsmarknad - så att de fick jobba istället för att stämpla - skulle svenskarnas välfärd inte att sänkas av invandringen. Oavsett hur stor invandringen än blev! (Se mitt inlägg på den här bloggen från juni 19, 2010 “Free immigration is not a threat” för detaljer:[

      http://henrik-unne.blogspot.se/2010/...ot-threat.html

      KOLLEKTIVISMEN ÄR LÄNKEN MELLAN SOCIALISMEN OCH INVANDRINGSFIENTLIGHETEN

      Det är faktiskt inte konstigt att de båda halvsocialistiska krafterna i Sverige, socialdemokratin och fackföreningsrörelsen, vill ha en begränsning av invandringen. Invandringsfientlighet är nämligen en yttring av kollektivismen. Essensen av kollektivismen är att enskilda människor uppfattas som fragment av grupper. Så mänskligheten delas upp i “vi” och “dem” i kollektivisternas sinnen. “Klass mot klass” – “ras mot ras” – “nation mot nation” – “mitt gäng mot de där andra gängen”. Det är vad som rör sig i kollektivistens sinne. Kollektivismen ger faktiskt inte upphov till enighet och förbrödring. Kollektivismen ger upphov till oenighet, till splittring, till konflikter – och ytterst till ett allas krig mot alla. Denna princip gäller för samtliga av de tre “stora” varianterna av kollektivismen: socialismen, nationalismen och rasismen.

      Notera att Sverigedemokraternas främsta argument mot invandringen är att “invandringen hotar välfärden”. Ställ dig själv frågan: Vad är Socialdemokraternas argument mot den fullständigt fria invandring som en del radikala högerliberaler förespråkar? Jo – “En alltför stor invandring skulle hota välfärden.” Sverigedemokraterna förespråkar egentligen endast samma slags invandringspolitik som sossarna - med samma slags argument dessutom - fast endast i mera “extrem”, d.v.s. mera konsekvent, form. Sverigedemokraternas logik fungerar så här: “Om litet begränsning av invandringen är bra, då måste mycket begränsning av invandringen vara riktigt bra. Inga halvmesyrer, tack!”

      Det är sant att Socialdemokraterna gör stort nummer av att brännmärka och av att försöka frysa ut Sverigedemokraterna – men det är här helt enkelt en fråga om knepet som heter “Tjuven springer i första ledet och ropar `Ta fast tjuven´.” Sanningen är att Sverigedemokraterna visserligen är den mest hätska motståndaren till fri invandring i dagens Sverige. Men det är Socialdemokraterna själva som är den mäktigaste och därmed mest betydelsefulla motståndaren till fri invandring. Etablissemanget inom Socialdemokraterna skäller på Sverigedemokraterna för att avleda uppmärksamheten från sig själva – så att de radikala krafterna inom arbetarrörelsen ska kunna fortsätta att tro på den där klyschan att sossarna i alla lägen ställer upp för de svaga.

      Statiska Centralbyråns (SCB) undersökningar visar att ungefär dubbelt så många nya Sverigedemokratiska väljare kom från Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som som från de borgerliga partierna under valet 2010. Och enligt SCB sympatiserar en sjättedel av LO-medlemmarna med Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna är det näst största partiet hos LO-medlemmarna! Det är sossarnas opinionsbildning till förmån för den svenska modellen som röjer vägen för Sverigedemokraternas hätska invandringsfientlighet. Sverigedemokraternas invandringsfientlighet bottnar inte i en avvikelse från den svenska modellen – det är fråga om ett moraliskt depraverat försök till försvar av just den svenska modellen!

      Som jag ovan har visat har arbetarrörelsen röjt vägen åt Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna utnyttjar endast de förutsättningar för invandringsfientlig agitation som Socialdemokraterna själva har skapat.

      SLUTSATSEN

      Om socialismen är en variant av kollektivismen – och om kollektivismen är orsaken till invandringsfientligheten – då finns det endast en logiskt möjlig slutsats att dra. Att ifall vi svenskar vill bli av med den egna motsvarigheten till apartheid, d.v.s. vår skamliga begränsning av invandringen, då måste vi, det svenska folket, göra upp med socialismen – socialismen i dess´ svenska tappning: välfärdsstaten.

      Kamrater! Upp till kamp mot invandringsfientligheten och välfärdspolitiken!

      Målet är kapitalismen och den tillhörande fullständigt fria invandringen.



      Last edited by henriku; 01-15-2021, 09:48 AM.

      Comment

      Working...
      X