Announcement

Collapse
No announcement yet.

Den Viljestyrda Intelligensen - Beläggen

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Den Viljestyrda Intelligensen - Beläggen

    DEN VILJESTYRDA INTELLIGENEN – BELÄGGEN - DEL 1

    Jag har i en tidigare essä presenterat innehållet i min teori om ” den viljestyrda intelligensen ”. Det innehållet kan sammanfattas så här:

    Den faktor som begränsar intelligensen hos den överväldigande majoriteten av människorna är deras fria vilja - inte generna eller miljön. Så det som förklarar människornas intelligens är i nästan samtliga fall deras egen fria vilja. Det är endast minoriteten människor som har utvecklat ett aktivt intellekt i den tidiga barndomen som kanske inte hade en chans att utveckla en ännu högre grad av intelligens än vad de har gjort. För nästintill samtliga medlemmar av mänskligheten gäller att de skulle kunna höja graden av sin egen intelligens i betydlig utsträckning om bara de brydde sig göra den erforderliga ansträngningen.

    ”Den viljestyrda intelligensens teorin” skiljer sig från ”den viljestyrda geniets hypotesen” på så vis att den senare gör ett starkare, mera extremt påstående – nämligen att samtliga medlemmar av mänskligheten som föds med en normal hjärna (m.a.o. denna hypotes gäller inte för t.ex. människor som har oturen att föddas med Down´s syndrom eller dylika handikapp) besitter vid födseln potentialen att utvecklas till ett geni som vuxen om de väljer att utveckla ett aktivt intellekt tidigt i barndomen ochom de sedan behåller sitt aktiva intellekt livet ut. (Denna hypotes saknar belägg – så den är egentligen bara en spekulation. Och en förhoppning!) Teorin däremot, understöds av en del belägg. [Not 1]

    BELÄGGENS KUNSKAPSTEORETISKA FÖRUTSÄTTNINGAR

    För att en vetenskapsman, eller i förekommande fall en intelligent lekman, ska kunna inducera en teori från verkligheten – måste hon varsebli beläggen själv. En rapport från någon annan människa om hennes påstådda varseblivningar duger inte. Ta exemplet Galileo. Galileo grundade sin induktion om att samtliga kroppar faller mot marken i samma takt, bortsett ifrån luftmotståndet (eller vattnets motstånd om de faller genom vatten, o.s.v.), från sina egna varseblivningar. Galileo lär ha släppt järnkulor som var olika tunga från en höjd och observerade att de lättare järnkulorna slog i marken samtidigt som de tyngre [Det finns olika uppgifter om detta, men klart är i alla fall att Galileo faktiskt utförde empiriska experiment av något slag om fallande kroppar.]. Galileo litade endast till sina egna varseblivningar. Vetenskapens utveckling hade fördröjts om Galileo blint hade litat på Aristoteles´ uppgift att tyngre objekt faller till marken fortare än lätta gör.

    Så – för att jag ska kunna inducera den viljestyrda intelligensens teorin från verkligheten måste jag lita mig till mina egna personliga varseblivningar - inte någon annan människas rapporter om sina förmenta varseblivningar.

    Vilka sorters varseblivningar skulle kunna komma ifråga? Eftersom min teori går ut på att ett fritt val - d.v.s. en händelse i en människas medvetande - orsakar vederbörandes intelligens, duger endast empiriskt belägg som är hämtad från någon människas medvetande.

    Men – det enda medvetandet som en enskild människa kan varsebli direkt (medelst introspektion) är hennes eget. Så – jag befinner mig i den situationen att det enda empiriska fallet av viljestyrd intelligens in action som jag kan förlita mig på är det som inträffade i mitt eget medvetande!

    Det skulle inte vara möjligt för mig att anordna experiment med hundratals subjekt där jag mätte subjektens respektiva intelligens och frågade dem om vilka fria val de hade gjort och sedan slöt mig till en slutsats om valens samband med vederbörandes intelligens. Därför att - om jag frågade subjekten om de hade valt att utveckla ett aktivt eller ett passivt intellekt – hur skulle jag veta säkert att de svarade sanningsenligt?

    Så – min teori bygger på ett och endast ett empiriskt fall. Nämligen mitt eget. Det ligger i min teoris natur att den omöjligen kan understödjas av mera än ett enda empiriskt fall i verkligheten. Och – jag kan aldrig någonsin göra min teori objektivt sannolik för någon endaste annan människa. Därför att när jag berättar om mina belägg för andra – hur ska de kunna veta säkert att beläggen verkligen finns/har funnits? (Kom ihåg att beläggen består uteslutande av händelser i mitt eget medvetande.)

    Så antagligen kommer jag för alltid att förbli den enda individen som är övertygad om att min teori är sann (förutom om någon annan individ råkar inducera samma teori utifrån händelser i sitt medvetande). Jag har inte en snöbolls chans i helvetet att bevisa min teori för någon annan människa. Jag klarar inte ens av att bevisa min teoris riktighet för mig själv – då ett enda empiriskt fall inte duger som bevis! Min teori är dömd till att förbli endast möjligen - men med stor sannolikhet (i mina egna ögon) - överensstämmande med verkligheten. Den är dömd att för alltid bli en obevisad teori.

    BELÄGGEN

    OK, till saken. Vad består då mina empiriska belägg av?

    Tanken att självaste intelligensen kunde vara viljestyrd slog mig för första gången då jag höll på att skriva en bok för ca. tio år sedan. Boken handlade om filosofi och psykologi. Titeln på boken var ”Bad Philosophy as a Cause of Psychosis” (boken var skriven på engelska och är ej utgiven ännu). Denna bok presenterade min idé att inflytandet av dåliga (d.v.s. felaktiga) filosofiska idéer på en persons liv kunde få vederbörande, i extrema och ovanliga fall, att utveckla en psykos. Jag använde mitt eget fall som empiriskt exempel och belägg. Jag led av schizofreni (d.v.s. en psykos) då jag var 18 och 19 år gammal. Jag var inskriven på Ulleråkers mentalsjukhus utanför Uppsala under en period på sammanlagt 15 månader under åren 1972 och 1973. Jag anser att min psykos orsakades av det skadliga inflytandet som ett antal falska filosofiska idéer, som jag hade matats med i skolan och i hemmet under barndomen, hade haft på min tillvaro.

    När jag skrev ovannämnda bok började jag med att skriva ett långt autobiografiskt första kapitel, för att ge läsaren empiriskt underlag för min teori. Jag fick givetvis blicka tillbaka på mitt långa liv då jag skrev detta kapitel. Och då, när jag överblickade mitt tidigare liv och mindes händelser i min ungdom, slog det mig. Mina fria val då jag var ung hade haft en stor inverkan på mina efterkommande intellektuella prestationer som vuxen!

    Det var enkannerligen två händelser i mitt medvetande som jag mindes och som orsakade att jag kom på min viljestyrda intelligensens teori.

    DET FÖRSTA EMPIRISKA BELÄGGET

    En händelse inträffade då jag var 13 år gammal och levde i USA. Jag kom ihåg att jag hade stått framför min bästa väns hus på våren eller sommaren av året 1967. Det var under eftermiddagen. Det var varmt och soligt. Jag hade knackat på hos min bästa vän därför att jag hade velat leka. Men ingen hade varit hemma. Så nu stod jag ensam utanför vännens hus och råkade börja fundera. Jag hade nämligen ingenting bättre att göra just då.

    Jag tänkte på något som jag hade hört i söndagsskolan i den lokala lutheranska kyrkan. Pastorn som hade undervisat oss hade berättat om den kristna skapelsemyten – den där historien om att Gud hade skapat hela universum ur ett tomrum på bara sex dagar. (På den sjunde dagen vilade Gud istället för att fortsätta skapa, enligt berättelsen.) Jag funderade. Jag tänkte till mig själv ”Ingenting är ingenting. Den har inga attribut. Vilken del eller attribut av ingenting skulle kunna ge upphov till ljuset? Vilken del eller attribut av ingenting skulle kunna ge upphov till vattnet? Vilken del eller attribut av ingenting skulle kunna ge upphov till djuren och människan? Svaret slog mig efter en stunds funderande. Ingenting är just ingenting ! Den kan bara inte vara en orsak till någonting. Det som är bara är. Och det som inte är, är precis inget. Det existerar inte. Det som existerar kan inte uppstå ur en avsaknad av existens. Existensen bara är. Det är helt enkelt bara en ”brute fact” (som man skulle uttrycka det på engelska) att vårt universum existerar. Och vi kan inte förklara universums existens med referens till något utanför existensen - d.v.s. med referens till något som inte existerar.

    Jag hade upptäckt existens axiomet oberoende av den grekiska filosofen Parmenides vid den späda åldern av 13! Jag kände en vag stolthet över min intellektuella bedrift. Men – jag såg ingen större signifikans hos min upptäckt. Jag tänkte till mig själv att jag hade kommit på ett utmärkt argument emot religion. Men jag följde inte upp min bedrift. Efter min upptäckt av existens axiomet lade jag av med att fundera över ”djupa” filosofiska frågor under många år. Det - mitt fria val att inte fundera vidare - det kan ha varit förklaringen till min modesta grad av intelligens under tonåren, insåg jag då jag skrev det autobiografiska första kapitlet till min bok.

    Sedan mindes jag en händelse till från mina unga år.


    NOT 1:

    Det viljestyrda geniets hypotes är en starkare version av min viljestyrda intelligensens teori. Den senare säger ”bara” att samtliga medlemmar av mänskligheten skulle kunna öka sin intelligens väsentligt från sin nuvarande modesta nivå om de valde att anstränga sig. Medan den förra säger att de inte endast skulle kunna bli väsentligt mera intelligenta om de valde att anstränga sig – de skulle faktiskt alltihopa ha kunnat blivit genier om de hade valt att anstränga sig från en tillräckligt tidig ålder.

    Eller för att uttrycka detta litet annorlunda.

    Enligt den viljestyrda intelligensens teori är varje människas maximala potentiella intelligens vid födseln mycket hög – medan det viljestyrda geniets hypotes säger att varje människas maximala potentiella intelligens vid födseln är geniets dito! Hypotesen är starkare än teorin i den mening att hypotesen är ännu mera optimistisk om människornas potential än vad teorin är.
    Last edited by henriku; 07-28-2020, 07:33 AM.

  • #2

    DEN VILJESTYRDA INTELLIGENSEN - BELÄGGEN - DEL 2

    DET ANDRA EMPIRISKA BELÄGGET

    Denna händelse inträffade då jag var tjugo år gammal. Vid den tiden höll jag långsamt på att återhämta mig från en psykos. Jag hade drabbats av schizofreni då jag var 18 år gammal. Jag hade varit inskriven under sammanlagt femton månader på Ulleråkers mentalsjukhus utanför Uppsala under åren 1972 och 1973. Jag började återhämta mig från schizofrenin medan jag befann mig på sjukhuset. Några månader före min tjugoårsdag hade jag blivit tillräckligt bra för att skrivas ut från mentalsjukhuset.

    Sedan, kanske ett par månader efter dagen då jag fyllde tjugo år (m.a.o. på sommaren av år 1974) befann jag mig i källaren till mina föräldrars villa på Lidingö. Jag höll på att lyssna på rockmusik på min systers stereo där i vardagsrummet i källaren. Det var en varm, solig sommardag. Jag satt där, med ingenting särskilt för mig, och funderade. Jag funderade över mitt själsliv. Jag hade blivit medveten om att jag hade en tendens att dagdrömma väldigt mycket. Jag visste att jag ägnade åtskilliga timmar varje dag åt aktiviteten att spinna ”konstiga” fantasier i mitt medvetande. Jag visste att detta hade att göra med min psykos. Min psykos yttrade sig i att jag hade blivit väldigt inåtvänd då jag insjuknade. Jag var medveten vid det här laget att det inte var ”normalt” att s.a.s. leva nästan hela tiden i ens egen privata inre värld. Jag var medveten om att ”normala” människor fokuserade mycket mera än jag gjorde på ”verkligheten därute”.

    Medan jag funderade slog det mig att jag hade att välja. Skulle jag fortsätta att ägna timme efter timme åt att ”spinna fantasier i mitt huvud”? Jag tänkte till mig själv att det kändes skönt att göra så. Jag upplevde mina fantasier som underhållande. Men - vad var poängen? Jag insåg att om jag fortsatte att ägna åtskilliga timmar varje dag åt dagdrömmerier då skulle jag slösa bort resten av mitt liv. Jag skulle ju inte åstadkomma något genom att bara dagdrömma hela tiden.

    Jag tänkte tanken att kanske borde jag göra det till en vana att fokusera mera på verkligheten därute. Jag tänkte tanken att jag kanske borde göra något med mitt liv. Och jag förstod att den där frågan om att ”göra något med mitt liv” i allt väsentligt var en fråga om att göra något med mitt förnuft, d.v.s. med mitt medvetande. Jag insåg att jag skulle uppleva det som ”svårare” att fokusera på något mål därute i verkligheten. Jag insåg att jag skulle uppleva det som mycket ”lättare” och ”roligare” att fortsätta att bara dagdrömma timme efter timme.

    Så valet jag ställdes inför var:

    Gör det som är lättare och roligare – men som inte ger någon utdelning på sikt att tala om – nämligen att fortsätta att dagdrömma.

    Eller istället:

    Gör det som är svårare och mindre roligt – men som skulle ge mig en rejäl belöning längre fram – nämligen att uppnå något av värde därute i verkligheten genom att fokusera mitt medvetande på det.

    Jag vägde alternativen mot varandra i flera minuter. Och så bestämde jag mig.

    Jag ville göra något med mitt liv. Jag ville inte blott och bart dagdrömma bort resten av mitt liv. Jag ville att mitt liv skulle betyda något. Och för att jag skulle uppnå något viktigt mål därute i verkligheten måste jag sätta igång med att använda mitt förnuft på ett vettigt sätt, på ett vettigare sätt än att bara ägna det åt att dagdrömma hela tiden!

    Det fanns faktiskt ett viktigt värde ”därute i verkligheten” som jag ville uppnå eller försvara – nämligen den politiska friheten. Vid den här tidpunkten, då jag hade nyligen blivit tjugo år gammal, hade jag redan förstått att den politiska friheten är ett jätteviktigt värde för samtliga människor. Jag förstod att man måste åtnjuta frihet för att ha en chans att uppnå lycka i sitt liv. Jag förstod att tillvaron i ett tyranni är ett helvete på jorden. Och jag förstod att friheten i Sverige höll långsamt på att gå förlorad. Jag bestämde mig för att jag ville göra något för att försöka rädda friheten i Sverige. Jag förstod att räddningen av friheten i Sverige måste vara först och främst en fråga om opinionsbildning. Människorna i Sverige måste förmås att sluta upp kring värdet frihet. Jag bestämde mig den där sommardagen för att jag ville satsa på att bilda opinion för friheten.

    Men – jag insåg att jag ej visste vad jag skulle säga/skriva för att förmå mina medmänniskor till att sluta upp bakom den politiska friheten. Så – jag måste börja med att själv ta reda på just varför friheten var ett värde. Det skulle inte duga med att säga ”Det är alldeles uppenbart att frihet är bättre än ofrihet! Det är alldeles uppenbart att ett liberalt, kapitalistiskt samhälle är bättre än en välfärdsstat!” Därför att det som var uppenbart för mig var ofta ej uppenbart alls för mina medmänniskor. Så jag bestämde mig den där sommardagen att jag måste sätta igång med att läsa böcker om politik. Jag måste lära mig argumenten för, och emot, friheten. Jag måste lära mig just varför friheten var ett livsviktigt värde för oss människor.

    Jag insåg att det skulle bli svårt för mig att läsa böcker istället för att blott och bart dagdrömma. Men ”Jag bara måste göra det – om jag vill att mitt liv ska betyda något!” tänkte jag till mig själv.

    Så till slut mynnade mina funderingar den där sommardagen ut i slutsatsen att jag måste få arsl-t i vagnen och börja med att systematiskt plöja igenom de böcker som historiskt sett hade spelat en stor roll för att främja frihetens sak. Jag måste sätta igång och fråga människor omkring mig att rekommendera bra böcker om ämnet frihet som jag kunde skaffa mig och läsa. Jag bestämde mig för att jag måste ”utveckla mitt förnuft” genom att skaffa mig själv kunskaper om ett abstrakt ämne (politisk teori) för att jag skulle kunna göra något vettigt med mitt liv.

    Det valet som jag fattade var i allt väsentligt att sätta igång och utveckla ett aktivt förnuft istället för att bara fortsätta med att låta mitt förnuft stagnera. Jag bestämde mig den där sommardagen år 1974 för att jag skulle skaffa mig själv ett aktivt förnuft.
    Last edited by henriku; 07-28-2020, 07:55 AM.

    Comment


    • #3
      DEN VILJESTYRDA INTELLIGENEN – BELÄGGEN - DEL 3

      KONSEKVENSERNA AV MITT VAL

      Medan jag blickade tillbaka på mitt tidigare liv många år senare insåg jag att mitt fria val den där sommardagen då jag nyss hade fyllt tjugo år hade haft ödesdigra konsekvenser för mitt fortsatta liv. Till skillnad från vid incidenten vid trettonsårs-åldern - bestämde jag mig denna gång, då jag var tjugo år gammal, för att följa upp mitt beslut att tänka/fundera med ytterligare tankeansträngningar. Jag gjorde nämligen slag i saken att börja läsa seriösa böcker om politik.

      Under åren som följde 1974 läste bok efter bok om den politiska friheten. Jag läste böcker av sådana författare, som bekanta rekommenderade mig, som Friedrich Hayek, Milton Friedman, Arthur Koestler och så småningom (på hösten av år 1979) Ayn Rand.

      När jag nu blickade tillbaka många år senare slog det mig att mina intellektuella förmågor hade ökat alldeles väsentligt under tiden som jag hade ansträngt mitt intellekt genom att koncentrera mig på att läsa ”svåra” böcker. Allteftersom åren gick under andra hälften av 1970-talet blev det mindre och mindre svårt för mig att läsa böckerna och ta till mig innehållet. Och efter det att jag år 1979 började läsa Ayn Rands böcker förbättrades mina tankeförmågor ännu mera. Jag började dessutom skriva texter om ämnet filosofi som blev bättre och bättre ("svårare" och "svårare") allteftersom åren gick och jag genomgick mera och mera "intellektuell träning". Det var fråga om en process där mina intellektuella framgångar möjliggjorde ytterligare framgångar. Jag s.a.s. ”tränade upp” mitt förnuft genom att anstränga det!

      Och det slog mig att den där gången då jag funderade en sommardag då jag var 13 år gammal hade det gått helt annorlunda efteråt - just p.g.a. jag då inte hade valt att sätta igång och anstränga mitt förnuft under de följande åren. Eftersom jag inte hade utvecklat ett aktivt förnuft under mina tonår så hade min intelligens stagnerat under mina tonår!

      Så, år 2008 eller 2009, kom jag fram till min viljestyrda intelligensens teori.

      Jag hade inducerat fram denna teori. Jag började med att observera (genom minnen i kombination med introspektion) att jag hade fattat ett visst slags val (nämligen att låta bli att utveckla ett aktivt förnuft) då jag var 13 år gammal och detta val hade åtföljts av en viss konsekvens (nämligen att min intelligens hade stagnerat). Sedan observerade jag att vid ett annat tillfälle (då jag var 20 år gammal) hade jag fattat ett annat slags val (nämligen denna gång att utveckla ett aktivt förnuft) och detta val hade åtföljts av en annan sorts konsekvens (nämligen att min intelligens hade ökat alldeles väsentligt under åren därefter).

      Dessutom slog mig tanken att om jag, som var handikappad av sviterna av en tidigare psykos, kunde genom att välja att anstränga gråcellerna skaffa mig förmågan att fatta ett så pass ”svårt” och abstrakt ämne som en förnuftsfilosofi (nämligen objektivismen) - då måste rimligen majoriteten av mänskligheten också (som ju ej var handikappade av sviterna av en tidigare psykos) kunna klara av det också - om bara de brydde sig att försöka.

      Men eftersom majoriteten av mänskligheten faktiskt verkar sakna förmågan att överhuvudtaget fatta ett sådant abstrakt ämne som filosofi, drar jag slutsatsen att majoriteten av mänskligheten lider av en bristande intellektuell förmåga som måste vara självförvållad. Majoriteten av mänskligheten innehar en modest grad av intelligens därför att de väljer att aldrig lyfta den till en högre nivå.

      Jag anser att jag (henriku) innehar tillräckligt med empiriskt belägg för att ha en kunskapsteoretisk rätt att kalla min idé för en ”teori”. Men – jag kan omöjligen bevisa för någon enda av mina medmänniskor att dessa belägg existerar. Beläggen består nämligen av händelser i mitt eget medvetande. Och ingen annan människa än jag själv kan varsebli mitt medvetande. Jag kan varsebli mitt eget medvetande (medelst introspektion) så jag vet att beläggen existerar. Men andra människor saknar direkt kontakt med händelserna i mitt medvetande. Så de är hänvisade till att antingen bara hysa en blind tro på det jag säger om innehållet i mitt medvetande – eller låta bli.

      Så, min viljestyrda intelligensens teori är av en sådan art att ingen annan människa kan sluta sig till om den är sann eller falsk – förutom om de kan inducera samma teori själva genom att kika in i sitt eget medvetande och upptäcka liknande fria val i kombination med konsekvenser därav, i sitt förflutna, som jag upptäckte i mitt förflutet.

      Men trots att jag inte har någon som helst möjlighet att bevisa min teori för mina medmänniskor, väljer jag att dela den med dem ändå. Jag kan ju åtminstone försöka stimulera mina medmänniskor till att fundera över samma frågor som jag har funderat över. (Nämligen frågan om huruvida människors intelligens möjligen kan vara en funktion av deras fria val.) (Läs här om hur intelligensen kan vara en funktion av fria val.)
      Last edited by henriku; 07-28-2020, 08:03 AM.

      Comment

      Working...
      X