Announcement

Collapse
No announcement yet.

Första delen i begreppsteorin: vad är ett begrepp.

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Första delen i begreppsteorin: vad är ett begrepp.

    Begrepp (själva ordet) kommer ju bekant från tyskans Begriff och står för att begripa, förstå.
    Detta säger vad ett begrepp inom filosofi står för: nämligen förmågan att förstå ett ords innebörd... eller "förmågan att förstå ett språkligt uttryck".

    För mig i mina långa studier inom teoretisk filosofi framstår Frege fortfarande (med Quines kritik) som det bästa och mest logiskt hållbara alternativet till förklaring på vad begrepp är.
    Nämligen den funktion i språket som är referent till predikat.

    Enkelt uttryckt kan man säga att begrepp därmed fyller en funktion i språket såsom luckan i följande operation gör: 2 + ( ) = 4. Den saknade siffran är en funktion som ger värdet (summan).

    Vi vet att innehållet i den saknade rutan måste vara en viss siffra vilket i sig innebär att ett begrepps omfång motsvarar ett visst innehåll (och inget annat) i en viss kontext. Detta ger också ett sanningsvärde som motsvaras av bara en siffra (eller begrepp i språkliga satser).

    Det vill säga ett visst begrepp "faller under detta begrepp" för att satsen eller påståendet ska kunna vara sant (därmed knyts begrepp till sanning). Och då uppstår också en ontologisk skillnad mellan begreppet och ett objekt som motsvaras av det samma - vilket Frege som bekant använde som bas för sin analys av aritmetiska utsagor.

  • #2
    Tack för ett intressant inlägg!

    Jag anser att Ayn Rand har rätt i att ett begrepp är en mental tankeenhet av ett särskilt slag och att begreppens identitet därför måste förstås utifrån deras kognitiva funktion. Dessa tankeenheter använder vi ord för att erinra och hantera. Själva slutsteget i begreppbildningsprocessen är att ge det vardande begreppet ett ord, som är en konkret symbol av visuell och/eller audio-karaktär, medan begreppet i sig förblir en abstrakt tankeenhet. Därför är det begreppens existens som ger upphov till språkets existens; inte tvärtom.

    Begrepp är till för att tänka med. Språket är till för att kommunicera med.

    Comment


    • #3
      Originally posted by Filip Björner View Post
      Tack för ett intressant inlägg!

      Jag anser att Ayn Rand har rätt i att ett begrepp är en mental tankeenhet av ett särskilt slag och att begreppens identitet därför måste förstås utifrån deras kognitiva funktion. Dessa tankeenheter använder vi ord för att erinra och hantera. Själva slutsteget i begreppbildningsprocessen är att ge det vardande begreppet ett ord, som är en konkret symbol av visuell och/eller audio-karaktär, medan begreppet i sig förblir en abstrakt tankeenhet. Därför är det begreppens existens som ger upphov till språkets existens; inte tvärtom.

      Begrepp är till för att tänka med. Språket är till för att kommunicera med.
      Hej, spännande...
      När jag läste i Lund hade vi bara de logiska positivisterna (teoretisk filosofi i högre studier) och det blev inte mycket Rand för mitt vidkommande - men jag känner igen hennes tankar från Platons Idéer som verkar ha en slags fristående kosmisk grund.
      Tanken är en smula främmande för mig... Kants kategorier däremot som en slags sammanfattande funktion i vår tankeverksamhet - passar bättre i min syn på vad ett begrepp är. Freges utläggningar om detta passar också min syn bättre än Russells (även om hans verkar vara nästintill direkt tagen från Frege).
      Processen som du beskriver av Rands tankar har jag inget att invända emot.

      Men att ett begrepp existerar fristående från människan och vi kan "fånga in dem" är för mitt vidkommande mindre logiskt hållbart än att vår hjärnas funktioner är just - sammanfattande - och att begreppen därmed blir en verbal konstruktion och utryck för denna funktion.

      Processen är ju att det omkringvarande (det yttre konkreta) som vi människor med våra sinnen tar emot skapar en process av abstraktion hos oss där produkten blir symboler vilka bildar ord och att begreppen därmed är en slags produkt av denna abstraktionsprocess.

      Comment


      • #4
        Nej, inga begrepp existerar någonsin "fristående från människan". Begrepp är mentala tankeenheter som enbart finns i människors medvetanden.
        (En objektiv begreppsteori har därför ingenting alls med Platons idévärld att göra.)

        Ett begrepps betydelse är de existenter i verkligheten som begreppet klassificerar.
        (Så, inte heller begreppens betydelse har någonting alls med Platons idévärld att göra. Och det innefattar dessutom ett totalt avfärdande av alla Platons tankar om att den verklighet vi erfar med våra sinnen skulle vara av lägre grad, mindre verklig, smutsig eller något sådant...)

        Vi är överens om att begrepp bildas genom en abstraktionsprocess. Men vi är inte överens om vad abstraktionsprocessen tekniskt innebär och inte heller om vad exakt som är dess slutprodukt.

        Ett begrepp är inte en symbol. Ett begrepp är en mental tankeenhet som klassificerar en obegränsad mängd existenter.

        Begreppet glas (till skillnad från ordet glas, som jag skriver här när jag kommunicerar med dig) klassificerar alla glas som någonsin har funnits, alla som finns och alla som någonsin kommer att finnas. Detta är ett begrepps matematiska styrka; att en enda tankeenhet klassificerar en obegränsad mängd existenter av ett visst slag.

        När jag tänker på att ett glas med mjölk kan komma att finnas på köksbordet hemma hos mig senare idag, så tänker jag denna tanke med hjälp av begreppet mjölk, tillsammans med ytterligare några begrepp som t.ex. "bord" och "idag". När jag kommunicerar med dig om dessa tankar så skriver jag ord. Ordens funktion är här att åkalla de samma begreppen i ditt tänkande som i mitt, vilket sker i ditt medvetande.

        Vi skulle kunna kommunicera med andra ord. Vi kan t.ex. prata engelska och använda ordet milk eller norska och använda ordet melk. Mjölk, milk och melk är tre ord på tre olika språk, men de motsvarar bara ett enda begrepp. Och det är det begreppet som klassificerar det vita fludium vi nu fokuserar på, inte ordet eller orden.

        Vi kan prata där hemma med ett litet barn om ett glas mjölk som står på bordet. Barnet kanske kan säga t.ex. "mjölk där", samtidigt som det pekar på glaset som står på bordet. Det spelar i sak ingen roll att det talade språket då är mer primitivt och måste kombineras med kroppspråk. Det spelar inte heller någon roll hur den språkliga syntaxen knåpas ihop, så länge vi förstår de väsentliga begreppen och vad som tankemässigt avses med det sätt som vi mentalt relaterar dem till varandra.

        ---

        Begreppet abstrahera kommer etymologiskt från grekiskans "dra ur". (Jag noterade din etymologiska inledning med "begrepp" och "Begriff".) Etymologi kan ibland ge oss en hint om begrepps betydelser eller sammanhangsbestämda ursprung, men det kan också slå fel, så man ska akta sig för att enbart försöka etymologisera fram innebörden i begrepp.

        I nominalistiska begreppsteorier (varav du är inlärd i en sådan), så betraktas ofta abstraktionsprocessen som ett problem när begrepp blir mer abstrakta och alltså befinner sig längre bort från de data som våra sinnesintryck har försett oss med. I en del nominalistiska teorier anses de mer abstrakta begreppen drabbas av en viss innehållstomhet. Själva abstraktionsprocessen anses då tömma dem på det verklighetsförankrade innehållet. --- Du får gärna berätta om du känner igen detta eller inte.

        I Ayn Rands begreppsteori finns inte det problemet. Begreppet "bord" som är ett konkretnära begrepp klassificerar alla bord som har funnits, alla som finns och alla som kommer att finnas. Begreppet "möbel" som är ett snäpp mer abstrakt begrepp än begreppet bord klassificerar alla bord, stolar, hyllor, soffor, sängar och skåp etc. som finns, har funnits och kommer att finnas. Det är därför inte i någon bemärkelse tömt på konkret innehåll. Och begreppet entitet som är avsevärt mycket mer abstrakt klassificerar alla möbler, fordon, djur, byggnader etc. precis lika obegränsat som för de mindre abstrakta begreppen. Så, i en objektiv begreppsteori finns inget sådant problem med att högabstrakta begrepp skulle ha en sämre verklighetskontakt än vad de mest jordnära begreppen har.


        ---

        En liten gissning: Var det möjligen ordet "erinra" i min första text som fick dig att tänka på Platons begreppsteori? Vad jag avsåg var alltså att man genom att fokusera på ett ord i ens medvetna fokus återkallar ur det undermedvetna minnet det begrepp man väljer att fokusera på. När du läser ordet lingon här, så drar du dig till minnes den kunskap som du redan har lagrat i ditt undermedvetna minne om det bäret, men som du inte hade i din medvetna fokus strax innan du läste det ordet.

        ---

        Jag stannar nu här. Det finns hur många aspekter som helst som vi kan diskutera eller fokusera vidare på...

        Comment


        • #5
          Först ett svar på din fråga och gissning. Ja självklart var det erinra (då det står för påminna vilket i sig implicerar att vi vet detta sedan innan vi använder det eller "kommer på begreppet") som fick mig att tro att det handlar om något som påminner om Platons idéer...

          Comment


          • #6
            Sedan en korrektion - nej jag sa inte att begrepp är symbol.
            Däremot menade jag i det jag skrev "våra sinnen tar emot skapar en process av abstraktion hos oss där produkten blir symboler vilka bildar ord och att begreppen därmed är en slags produkt av denna abstraktionsprocess" att bokstäver är symboler som vi sätter samman till ord och begrepp - en bokstav visar därmed på förhållanden dem emellan i form av ord som betecknar något. Såsom siffror är symboler som vi använder för att beteckna tal.

            Frege skriver något helt underbart klart och tydligt (s. 18 Aritmetikens grundvalar) angående begrepp:

            "Det verkar som man tänker sig att begreppen i den enskilda själv uppkomma på samma sätt som laden på träden, och man menar sig då kunna nå kunskap om begreppens väsen, genom att man utreder deras uppkomst, och försöker förklara dem psykologiskt ut den mänskliga själens natur. Men denna uppfattning överför allt till et subjektiva, och om dn är konsekvent genomförd upphör den sanningen. Det man kallar begreppshistoria, det är väl historien om antingen vår kunskap om begreppen eller om ordens betydelser. Det är ofta bara genom t ihärdigt intellektuellt arbete som kan pågår i fyra hundra år som det kan lyckas oss att nå kunskap om ett begrepp i dess renhet, att dra fam det ur det främmande avlagringar, som innesluter det som döljer sig för det själsliga ögat."

            Comment


            • #7
              Sist men inte minst... din fråga om de nominalistiska begreppsteorierna och deras problem så studerade jag visserligen dessa vid universitetet men jag läste Kant extracurriculum för att få nyanser och bakgrund samt andra synvinklar - och vid den tiden hade jag ett särskilt intresse för semantikens funktion avseende vår abstraktionsprocess samt hur vi på bas av "bilder" från vårt yttre samt känslornas form i vårt inre - verbaliserar detta.

              Comment


              • #8
                Originally posted by Iris View Post
                Sedan en korrektion - nej jag sa inte att begrepp är symbol.
                Däremot menade jag i det jag skrev "våra sinnen tar emot skapar en process av abstraktion hos oss där produkten blir symboler vilka bildar ord och att begreppen därmed är en slags produkt av denna abstraktionsprocess" att bokstäver är symboler som vi sätter samman till ord och begrepp - en bokstav visar därmed på förhållanden dem emellan i form av ord som betecknar något. Såsom siffror är symboler som vi använder för att beteckna tal.
                Det är bra att du inte betraktar begrepp som symboler. Symboler är vad vi använder för att bilda ord. Och orden bildar vi för att namnnge de enskilda begreppen. Genom att vi knyter ihop en konkret sak (ordet) med abstraktionen (begreppet) så blir de mentala enheterna lätthanterliga och snabbhanterliga för oss. När vi tänker och när vi kommunicerar så kan vi i meningar och avsnitt snabbt bränna av hela serier med ord utan att medelst någon större mental ansträngning behöva fokusera så värst mycket på varje ord i sig. En hel mening blir - om den är förnuftigt tänkt och konstruerad - en enda tankeenhet i sig.

                Ett två tre fyra fem sex sju åtta nio tio elva tolv... det tar ett tag att räkna de tolv orden. Och då nådde vi i den sista meningen i det föregående avsnittet bara hit: "En hel mening blir - om den är förnuftigt tänkt och konstruerad - en..." (Tankestrecken och de tre punkterna är inte inräknade.) Hela meningen i slutet av det föregående avsnittet innehåller sexton ord. Så blixtsnabbt tänker vi med begrepp; avsevärt mycket snabbare än vad vi kan hinna med att räkna alla de ord som vi använder för att erinra och åkalla de ordbenämnda begreppen ur vårt minne. -- Att skriva och läsa tar längre tid, men även det går rätt så snabbt.

                Detta är en av många kognitiva funktioner som begreppen fyller för oss; vår snabba tankeförmåga. Och med varje enskilt begrepps obegränsade omfång av alla de existenter som ett enda enskilt begrepp klassificerar, så kan vi mentalt när vi tänker på vatten blixtsnabbt röra oss från H2O-molekylen till en droppe och vidare till en kastrull med vatten och till en flod, en insjö och till ett helt världshav. Inget annat djur vi känner till kan åstadkomma något liknande. Det som möjliggör detta är att begreppet vatten klassificerar alla existenter som är vatten oavsett hur de än skiljer sig åt från varandra i mått eller grad.

                (Och som grädde på moset anger den vetenskapliga definitionen av det begreppet dessutom alla vatten-existenters släktskap med begrepp som t.ex. vattenånga och is.)


                Comment


                • #9
                  Originally posted by Iris View Post
                  Frege skriver något helt underbart klart och tydligt (s. 18 Aritmetikens grundvalar) angående begrepp:

                  "Det verkar som man tänker sig att begreppen i den enskilda själv uppkomma på samma sätt som laden på träden, och man menar sig då kunna nå kunskap om begreppens väsen, genom att man utreder deras uppkomst, och försöker förklara dem psykologiskt ut den mänskliga själens natur. Men denna uppfattning överför allt till et subjektiva, och om dn är konsekvent genomförd upphör den sanningen. Det man kallar begreppshistoria, det är väl historien om antingen vår kunskap om begreppen eller om ordens betydelser. Det är ofta bara genom t ihärdigt intellektuellt arbete som kan pågår i fyra hundra år som det kan lyckas oss att nå kunskap om ett begrepp i dess renhet, att dra fam det ur det främmande avlagringar, som innesluter det som döljer sig för det själsliga ögat."
                  Vi kan fokusera på begreppens uppkomst i två olika bemärkelser. Den ena bemärkelsen är hur det går till när en människa identifierar ett begrepp som ingen annan människa tidigare i världshistorien har haft någon kännedom om. (Ett exempel är Newtons begrepps "massa" i hans gravitationsteori.) Den andra bemärkelsen är hur barn (i första hand) och äldre människor (senare i livet) tillägnar sig redan existerande begrepp.

                  I det här sammanhanget fokuserar jag på begreppsbildning i den andra bemärkelsen. Det är det vardagliga och allmänna inlärningssättet som gäller för alla människor i våra liv, så därför är det läge att starta där.

                  Ett barn lär sig till att börja med några få begrepp om entiteter. Vilka dessa begrepp är beror på vad barnet får erfara, så ett barn kan lära sig begreppet hund som ett av de första begreppen i sitt liv, medan ett annat barn kan vara flera år äldre första gången det får höra talas om ordet hund eller får se en hund. Typiska förstagångsbegrepp för många barn idag kan vara t.ex. boll, docka, hund, katt, napp, flaska, lampa eller kloss. Bland de första ord ett barn lär sig kan t.ex. "mamma" och "pappa" finnas med. Men de orden fungerar då som oftast som en motsvarighet till personnamn innan de i ett nästa steg kan begreppsliggöras som allmänbegrepp. (Alla begrepp är just allmänbegrepp. Andra ord är namn och motsvarande enskildhetsbenämningar.)

                  Ett barn som har lärt sig bara några få begrepp om entiteter kan gå vidare till att börja lära sig några enkla begrepp om rörelser, relationer och attribut. Det kan vara t.ex. gå, cykla, simma, dansa, hoppa, skratta... på, i, över, ovanpå, där, här, framför, bakom, höger, vänster, hit, dit... röd, gul, lång, stor, liten, rund,
                  (Inget barn lär sig ett begrepp som färg innan det har lärt sig att identifiera minst två olika färger i sig, och det lär sig inte begrepp som längd eller utsträckning innan det har lärt sig några enklare begrepp som t.ex. lång och liten.)

                  Barn är dessutom rätt så "gamla" när de lär sig sina första begrepp, för kunskapsinhämtningen påbörjas direkt efter födseln då ett spädbarn kan se, höra, smaka och känna och kombinera sinnesintrycken till perceptioner. Den perceptionshållna kunskapen kommer först och den kan för ett alert barn som vistas i intressanta miljöer bli oerhört omfattande innan det barnet börjar bilda sina första begrepp. Och det är en viktig del av förklaringen till varför många barn snabbt klarar av att erövra stora ordförråd som anger lika många begrepp.

                  En duglig begreppsteori måste med nödvändighet klara av att förklara hur små barn lyckas bilda sina allra första begrepp. Den ska givetvis även kunna klara av att förklara hur man bildar mer avancerade begrepp. Men mer avancerade begrepp bildas i grunden med samma mentala metod varmed vi bildar enkla begrepp, men senare i livet och utifrån en större kunskapskontext.

                  Comment


                  • #10
                    Vilken eller vilka böcker av Kant har du studerat med fokus på begreppsteori?

                    (Jag läste flera av hans böcker på 90-talet. Jag känner till den leibnizisk-kantianska dikotomin mellan det analytiska och det syntetiska. Jag vet hur han vidareför Platons idé om medfödda idéer i en annorlunda variant där han anser att medvetandestrukturen är medfödd med kategorierna och åskådningsformerna inbyggda i sig. Samt hur han skiljer mellan den fenomenala och den noumenala världen och förnekar att vi kan ha kunskap om tinget i sig. Däremot förknippar jag inte någon radikalt ny begreppsteori med Kant.)

                    Comment


                    • #11
                      Originally posted by Filip Björner View Post
                      Vilken eller vilka böcker av Kant har du studerat med fokus på begreppsteori?

                      (Jag läste flera av hans böcker på 90-talet. Jag känner till den leibnizisk-kantianska dikotomin mellan det analytiska och det syntetiska. Jag vet hur han vidareför Platons idé om medfödda idéer i en annorlunda variant där han anser att medvetandestrukturen är medfödd med kategorierna och åskådningsformerna inbyggda i sig. Samt hur han skiljer mellan den fenomenala och den noumenala världen och förnekar att vi kan ha kunskap om tinget i sig. Däremot förknippar jag inte någon radikalt ny begreppsteori med Kant.)
                      (först dina andra posts som svar på mina - ja till den första, stämmer ... frågan är bara varför vi äger denna förmåga, andra posten: ditt fokus framstår mer (fördjupa gärna mao) för mig som du är inne på det som Frege INTE ville - nämligen psykologin bakom)

                      NU din post ovan.
                      Jag började med Det rena (på tyska då jag anser att översättningar tappar meningen bakom - och jag är tysktalande sedan födseln), med Höffes bok om Kants filosofi som handledning --- sedan Prolegomena --- men jag måste säga att Kants underliggande förklaringar bara gav mig en grund för att förstå Frege - och hans böcker är klargörande och direkt på avseende sak.
                      Russell som universitetet lade mycket fokus på upplevde jag som barnsligt och tramsigt och utan stringens --- som Mill och andra --- vilket jag inte har lust att ägna mycket tid åt.

                      Freges tankar bygger i stor del på filosofer som han tar både avstånd till och närmar sig. Kants delar kring matematiken tog han avstånd till (delvis) och jag som inte är matematiker har faktiskt lättare att förstå Freges syn som jag anser är mer rätt...
                      Av Frege har jag läst både Mening och Betydelse och Aritmetiken ---
                      Av Kant slutligen alla hans verk... men det var mer för att jag använde hans böcker för etikens tankar... skrev mitt paper (skrev alla mina papers på honom faktisk).

                      Det som fascinerande mig var hur vi kan konstruera a priori teorier och begrepp om det som ännu inte finns - och sedan när det genomförs dessa bevisas.
                      delar av Einsteins relativitetsteori beskriver ju en atom explosion - som när han skrev det ännu inte var verklighet... --- devis - jag skrev ett paper om detta.

                      Den delen sitter samman (för mig) med vår förmåga att (som du tar upp i din post) intuitivt ta fram begrepp - ord - för fenomen, föremål, handlingar, känslor --- allt... som ännu inte finns och det som finns.
                      Det som var min tyngpunkt i mina tankar var --- det som ännu inte finns.
                      Det vill säga - potentialen av något.

                      Comment


                      • #12
                        Ja, Prolegomena har jag läst. Den tillhör de enklare böckerna av Kant. Den sammanfattar hans attack på metafysiken och förebådar positivismen. Jag har inte läst någon bok av Frege eller Quine. (Av Russell har jag bara läst två filosofihistoriska verk och av Mill har jag bara läst Om friheten.) Jag har inte alls läst alla Kants verk, men förutom Prolegomena så har jag läst de tre kritikerna, ett ungdomsverk vari han lovprisade Gud på ett tjatigt sätt, en bok med elevanteckningar från hans föreläsningar i teologi, Grundläggning av sedernas metafysik, samt Om den eviga freden. Jag har läst predikatlogik på gymnasienivå, och skrev en uppsats om den, så jag kanske känner till något om Freges logik indirekt. På universitetsnivå har jag inte läst filosofi överhuvudtaget, däremot idéhistoria.

                        Att vi a priori kan beskriva saker som ännu inte finns är väl inget märkligt i sig. (Einstein beskrev ju även foton-banornas krökning vid solen innan det kunde konstateras.) Men Kant hävdar ju att vi kan ha a priori kunskaper utan att överhuvudtaget utgå ifrån erfarenhetsmaterial. Det anser jag är trams. Jag avvisar allt som handlar om transcendens eller uppenbarelse, respektive sådant som medfödda åskådningsformer. Människans källa till kunskap är sinnesintrycken.

                        ---

                        När jag fokuserar på hur barn lär sig sina första begrepp så anser jag inte att jag psykologiserar. Poängen är att barn tar steget från perceptuellt tänkande till begreppsligt tänkande utan att ta stöd av ett ordförråd att beskriva begreppens referenter med. Därför kan inte begreppsbildningens kärna vara att sammanfatta något på ett beskrivande sätt.

                        (Jag har studerat Ayn Rands begreppsteori, men det är endast det som vi båda två kan observera i verkligheten som jag åberopar som belägg och till det hör hur barn lär sig begrepp.)

                        Comment


                        • #13
                          Originally posted by Filip Björner View Post
                          Ja, Prolegomena har jag läst. Den tillhör de enklare böckerna av Kant. Den sammanfattar hans attack på metafysiken och förebådar positivismen. Jag har inte läst någon bok av Frege eller Quine. (Av Russell har jag bara läst två filosofihistoriska verk och av Mill har jag bara läst Om friheten.) Jag har inte alls läst alla Kants verk, men förutom Prolegomena så har jag läst de tre kritikerna, ett ungdomsverk vari han lovprisade Gud på ett tjatigt sätt, en bok med elevanteckningar från hans föreläsningar i teologi, Grundläggning av sedernas metafysik, samt Om den eviga freden. Jag har läst predikatlogik på gymnasienivå, och skrev en uppsats om den, så jag kanske känner till något om Freges logik indirekt. På universitetsnivå har jag inte läst filosofi överhuvudtaget, däremot idéhistoria.

                          Att vi a priori kan beskriva saker som ännu inte finns är väl inget märkligt i sig. (Einstein beskrev ju även foton-banornas krökning vid solen innan det kunde konstateras.) Men Kant hävdar ju att vi kan ha a priori kunskaper utan att överhuvudtaget utgå ifrån erfarenhetsmaterial. Det anser jag är trams. Jag avvisar allt som handlar om transcendens eller uppenbarelse, respektive sådant som medfödda åskådningsformer. Människans källa till kunskap är sinnesintrycken.

                          ---

                          När jag fokuserar på hur barn lär sig sina första begrepp så anser jag inte att jag psykologiserar. Poängen är att barn tar steget från perceptuellt tänkande till begreppsligt tänkande utan att ta stöd av ett ordförråd att beskriva begreppens referenter med. Därför kan inte begreppsbildningens kärna vara att sammanfatta något på ett beskrivande sätt.

                          (Jag har studerat Ayn Rands begreppsteori, men det är endast det som vi båda två kan observera i verkligheten som jag åberopar som belägg och till det hör hur barn lär sig begrepp.)

                          jag tror att du visar i ditt svar på flera saker som är problematiska med Kant.
                          Det första är att de flesta som försöker läsa hans verk inte förmår förstå dem, därpå brukar de läsa recensioner av de som inte heller förmått förstå dem.
                          Kant är nämligen den i särklass mest felciterade, sämst förstådda filosofen i alla tider - det existerar högvis med felcitat, feltolkningar och allt möjligt och helt omöjligt sagt om hans filosofi.

                          Det är viktigt att börja där. Vill man kunna förstå Kant även när man själv läser honom på orginalspråket tyska (för att undvika att den som översatt inte gjort detta rätt då de inte kunna förstå vad han ---- menade --- även om de förstod ordens betydelse kunde de inte utläsa vad han syftade på och menade) så måste man ha hjälp av någon som är Kantexpert - Höffe (som jag använde är det).

                          Kants hela projekt var inte ett angrepp på metafysiken - hela det första verkar ÄR de facto ett metafysisk projekt. Vi börjar där. Hans filosofi är en mellanväg mellan skepticismen och idealismen - han förebådade inte idealismen inte heller positivismen --- tvärtom. Han sökte mellanvägar.
                          Grundläggande går inte att förstå - överhuvudtaget - om man inte också har läst hans andra verk (3 stycken till) inom etik. Det är inget fristående verk. Det är en sammanfattning av vad som står i Den andra kritiken (den praktiska) - därmed och därför måste man ha läst den andra kritiken för att förstå Grundläggande (skrev min fil.kand om detta bla).
                          Kant var inte intresserad av Gud - han var intresserad av filosofins frågor. Främst och allra mest: vad kan vi veta, och hur vet vi att det vi tror oss veta är säker kunskap.

                          Vidare och sist men inte minst påstår Kant aldrig överhuvudtaget att vi kan ha a priori KUNSKAPER utan erfarenhet --- det vet jag inte alls var det kommer ifrån... Tvärtom. Han säger att tankeverksamhet är spontan men har sin bas i vår föreställningsförmåga via sinnen. Vad han säger är det jag skrivit... flera gånger: att begreppskonstruktionen är en förmåga - en slags sammanfattningsförmåga.

                          Detta skriver du själv mer eller mindre att begreppen är. Så, därmed är du en smula överens med Kant - vad Kant däremot gjorde var att han lade en mycket noggrann och mycket välskriven analys till detta för att kunna påvisa hur - vi fungerar. Och bildar bla begrepp. Den transcendentala dialektiken och logiken handlar om detta.

                          Vad som är typiskt för människan är att vi förkastar allt vi inte själva kan förstå, förmår förstå som vore det något felaktigt. Det vi då förkastar är vår egen felaktiga bild av det vi inte förmår omfatta eller förstå.
                          Kant väger in omdömesförmågan i allt detta han skriver (samt skrev en fristående bok om den förmågan) om vår förmåga att konstruera begrepp.

                          Comment


                          • #14
                            Vad man lär sig inom filosofin är ju skillanden mellan kunskapsteorin och psykologin. Kunskapsrelationer och een kognitiv relation finns i varje form av kunskap --- och en kognitiv relation skiljer sig från andra soters relationer som också kan föreligga mellan samma subjekt och objekt - viljeakter, önskningar och förhoppningar ligger i det sistnämnda bla.

                            Människans kunskap skiljer sig från föreställningar - och tänkande ... där de sista är psykologins område.
                            Eftersom de akter som ett subjekt (människan) gör är olika i sina former.

                            Vår disposition eller tillstånd när vi undersöker saker är inte det samma som själva undersökningen (sagt på ett kanske mer lättfattlig sätt). Tankar och föreställningar kan ingå i hur vi skapar kunskap och hur vi förvärvar kunskap - men är inte identiska med själva kunskapen.

                            Stannar där och så --- får jag se vad som ger sig...

                            Comment


                            • #15
                              Svar till kommentar #13:

                              Du menar alltså, Iris, att Kant föreställde sig att eftersom vi människor inte förmår bilda begripliga begrepp om icke-existerande saker - så är vår begreppsbildningsförmåga bristfällig? M.a.o. Kant slutar som en förespråkare av filosofisk skepticism därför att han har gjort den "förvånande" upptäckten att våra tankar inte går att begripa då vi tänker om ingenting? Det är så jag tolkar de sista två styckena i ditt inlägg #13.

                              Jag förkastar alltså Kants filosofiska resonemang. Kant drar en felaktig slutsats av att vårt tänkande blir obegripligt då vi försöker tänka om icke-existerande saker. Naturligtvis blir våra tankar "konstiga" då vi försöker tänka om icke-existerande saker (som t.ex. kvadratiska cirklar eller vad det nu kan vara). Men det betyder inte att det är något fel med våran tankeförmåga - d.v.s. förnuftet!
                              Last edited by henriku; 05-25-2021, 04:34 AM.

                              Comment

                              Working...
                              X