Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hur kristendom och Kant gav upphov till marxismen och nazismen

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • henriku
    replied
    Svar till #22:

    Jag tror att du nuddar vid en insiktsfull observation, Anders, när du skriver att inten annan filosof än Kant gjorde en sådan skillnad mellan "tinget i sig" och "tinget för oss". Ingen före honom, såvitt jag vet åtminstone, hade gjort åtskillnaden så tydligt. Och ingen efter honom gjorde det heller.

    Kant var en vattendelare i filosofins historia. Kants viktigaste (i meningen historiskt betydelsefulla) bidrag till den västerländska filosofin var att skapa en djup klyfta mellan verkligheten och människornas medvetande. Enligt Kant kan människor inte varsebli verkligheten såsom den "verkligen" är funtad. Vi kan endast varsebli den förvrängda "bilden" av verkligheten som "tillverkas" av strukturer (s.k. "kategorier") i våra förnuft. Enligt Kant är människans medvetande en fakultet som per nödvändighet förvränger verkligheten och därmed hindrar oss från att varsebli den (den verklighet vi tror oss varsebli är egentligen, enligt Kant, endast en förvrängning av det som existerar.

    Så - enligt Kant - är vi människor "blinda därför att vi har ögon, vi är döva därför att vi har öron, vi kan inte varsebli verkligheten därför att vi har medvetanden" (ett löst citat av den geniala Ayn Rand då hon kommenterade Kants ondskefulla bidrag till filosofin). Kant var förnuftets dödgrävare i den moderna västvärlden. Det var därför som Ayn Rand kallade Kant för "den mest ondskefulla människan som någonsin har levt".

    Ingen filosof före Kant gjorde med sådan klarhet distinktionen mellan "tinget i sig" och "tinget för oss" därför att ingen filosof före Kant hade varit så in i helsike diabolisk för att komma på idén. Och ingen filosof efter Kant gjorde distinktionen heller därför att de flesta filosofer efter Kant drog den logiska slutsatsen från Kants distinktion och resonerade: "Om vi människor inte kan veta någonting alls om `verkligheten som den är i sig´ - om våra förnuft är skiljda av ett avgrundsdjup klyfta från verkligheten - då kan vi väl helt enkelt ens veta om den där verkligheten existerar? Det enda vi någonsin kommer i kontakt med är `verkligheten som den ter sig för oss´. Så det senare (d.v.s. våra medvetanden) är allt som vi vet existerar och är allt som betyder något för oss." Så uppstod sådana filosofer som Hegel, som förkunnade att allt som överhuvudtaget existerade var den "fenomenala världen" - d.v.s. våra medvetanden. Så gott som samtliga filosofer efter Kant var subjektivister av ett eller annat slag.

    (I Hegels fall var idén att ett antal konkurrerande kollektivs medvetanden existerade. Hegel lärde ut att varje nation har ett eget kollektivt medvetande. Så Kant gav upphov till den moderna nazismen via Hegel - och dessutom till den moderna kommunismen via Karl Marx. Lägg märke till att såväl Kant som Hegel och Marx var tyska filosofer. Jag menar inte att det förhållandet var ett uttryck för någon "tysk" egenskap, då jag ej är rasist. Det var bara en historisk slump att Kant råkade vara en tysk som blev intresserad av filosofin och som valde att bedriva ondska inom filosofin. Och sedan följde en lång rad av tyska filosofer i Kants fotspår och vidareutvecklade Kants tankar, p.g.a. Kants djupa inflytande på den tyska kulturen under den tid som följde efter hans "insatser". Det var p.g.a. Kants historiska inflytande som det kom sig att de allra flesta värsta moderna filosofer har varit tyska. Fichte, Schopenhauer, Hegel, Marx o.s.v. Det var också p.g.a. Kants filosofiska inflytande som det kom sig att det var Tyskland som startade såväl Första som Andra Världskriget. Förintelsen berodde också på Kants inflytande.)

    Du kan få ta del av en djuplodande redogörelse för Immanuel Kants inflytande i den moderna världen i Leonard Peikoffs historiska verk The Ominous Parallels.
    Last edited by henriku; 06-20-2020, 06:15 AM.

    Leave a comment:


  • Anders F
    replied
    Svar på del v 20:
    Jag vet ingen annan filosof än Kant som gjorde sådan skillnad mellan "tinget i sig" och "tinget för oss". Det senare tolkar jag som en modell av det förra. Kant menade att vi inte kan uttala särskilt mycket om tinget i sig. Det kunde man ju inte på hans tid. Kants inställning skulle ha varit en helt annan om han vetat vad vi vet idag (Kemi: grundämne, atomer, molekyler... Fysik: elektroner, protoner, neutroner, atomkärnor, elektromagnetisk strålning, fotoner... Biologi: nervimpulser, receptorer, livets utveckling, gener, bakterier, virus,,,) Ingenting av allt detta (och mycket mer därtill) hade han den blekaste aning om. Han anade inte hur otroligt mycket vi efter honom skulle komma att veta om tinget i sig. Detta var inte någon kritik av Kant. Han gjorde så gott han kunde utifrån sin tids vetande.

    Aristoteles och Kant var helt olika personlighetstyper. Man kan beundra Aristoteles för hans enorma bredd och iakttagelseförmåga på alla områden av det vi idag kallade vetenskap. Men han gick inte på djupet utan nöjde sig med att fastslå det ena och det andra, dock utan belägg. I stället för belägg använde han argument som självklart, omöjligt etc. (Ungefär som våra tiders domare: "måste anses", "kan inte anses" etc.)

    Kants inriktning var desto smalare, men han försökte gå på djupet (även om hans försök inte var lyckade).

    Leave a comment:


  • Filip Björner
    replied
    Jo... nu kom jag på en filosof som inte räknas som solipsist, och som är en av de extrema 1800-talssubjektivisterna som var starkt påverkad... långt, långt ut i den djupa virrigheten... av just Kant, och om varom man nog skulle kunna säga att han ansåg att vår bild av verkligheten är verkligheten. Men, detta är då också en tolkning som är svår...

    Jag har alltså läst Schopenhauers bok Världen som vilja och föreställning, och jag inser att den skulle man kunna tolka på ett sätt som inte är solipsistiskt men som ändå i en viss mening tangerar solipsismen. Det skulle inte vara en normal tolkning, och om jag skulle försöka mig på att beskriva hans kombinerade metafysik och kunskapsteori på det sättet, så skulle jag stå öppen för flera typer av invändningar. Och jag skulle nog inte kunna försvara synsättet och säga att "så här är det". Utan jag skulle få nöja mig med att hävda att det är faktiskt ett sätt som det är möjligt att tolka honom på.

    Leave a comment:


  • Filip Björner
    replied
    Originally posted by Anders F View Post
    Svar på #18: Kant insåg att vår bild av verkligheten inte är verkligheten själv utan, med ett modernt uttryck, en modell av verkligheten. Hur bra eller dålig modellen är, fanns på hans tid ingen möjlighet att bedöma.
    Man måste göra klart för sig hur gravt handikappad Kant var i fråga om naturvetenskaplig kunskap, jämfört med vår tids vetande.
    Ska du försvara Kant utifrån det bristande kunskapsläget i hans samtid, så tycker jag det vore rimligt om du också vore villig att försvara Aristoteles fel och brister med samma goda empatiska inlevelse av hur kunskapsläget var i hans samtid. Aristoteles hade t.ex. ingen kunskap om någonting alls av allt det som människor upptäckte från Jean Buridan till Newton. Men Kant kände till rubbet av det.

    Och om du ska göra en mini-skissartad beskrivning av Kants kunskapsteori så vore det mer lyckat om du kunde göra det på ett sätt som Kant själv skulla ha kunnat uppskatta (ifall någon i hans samtid hade kunnat säga samma sak som det du skrev). För kan du ens nämna någon tänkare vid namn som har ansett att vår bild av verkligheten är verkligheten själv?

    (Det måste i så fall vara en extrem subjektivist, men vare sig Berkeley eller Fichte skulle du kunna åberopa, eftersom de var religiösa och förutsatte Guds hjälp, och inte heller Platon eftersom han förutsatte idévärldens existens. Du måste med andra ord åberopa en extrem solipsist för det ändamålet.)

    Platon, Aristoteles, Augustinus, Thomas Aquino, Descartes, Locke, Kant och Rand skulle ju allihopa hålla med dig om att människans bild av verkligheten inte är verkligheten själv. Men, sedan skulle de alla beskriva sammanhanget på åtta olika sätt. Fyra av dem skulle bl.a. hävda att idéer i mer eller mindre grad är eller kanske kan vara medfödda, och fyra av dem skulle hävda att det påståendet är nonsens. Men de skulle alla vara överens om att "vår bild av verkligheten inte är verkligheten själv". Inte minst skulle John Locke ha uppskattat din formulering, eftersom hans kunskapsteori rätt så uttryckligen handlar om att människan har en slags (modell)-bild av verkligheten. Hos de naiva realisterna fungerar detta ungefär som med ett vaxavtryck. Locke har ibland en stark tendens åt det hållet, men han är ändå realist utan att vara en naiv sådan.

    Tillbaka till Kants kunskapsteori. Mer på allvar nu.

    Det mest specifika i Kants kunskapsteori är hans idé om att vi människor föds med en viss uppsättning av grundidéer eller föreställningar varmed vi filtrerar de inkommande sinnesdata som vi erhåller från yttervärlden. Dessa grundföreställningar är kategorierna och åskådningsformerna.

    Platon hävdade att alla idéer är medfödda, och att vi minns dem eller återkallar dem efterhand som vi ser ytterverklighetens ofullständiga reflexion av den fullkomliga idévärlden. (Som jag sade ovan så ansåg även Platon att vår kunskap var en bild av ytterverkligheten. Men källan till både den bristfälliga ytterverkligheten och den dito bristfälliga innerverkligheten kom från en tredje plats där fullkomligheten fanns.) Augustinus, Descartes och Kant var några av de filosofer som i mer eller mindre grad höll med Platon om detta, eller som åtminstone köpte en del av resonemanget och förde det vidare. Kant krympte ner det hela till kategorierna och åskådningsformerna; det övriga/ovetbara fanns där ute. Och struligt nog så tog Kant kategorierna från Aristoteles. Men Aristoteles menade ju absolut inte att de var medfödda.

    Detta är essensen i Kants kunskapsteori. Så, håll dig till det om vi ska prata om hans kunskapsteori.

    (HenrikU berättade i en kommentar för dig att han och jag läste en kurs i filosofi tillsammans på åttiotalet. Men jag har hårdkursat mig själv i filosofi- och filosofihistoria många gånger sedan dess. Främst på egen hand genom att läsa filosofihistoriska verk av olika typer av författare. Har exempelvis läst Bertrand Russells två böcker Västerlandets Visdom och Västerlandets Filosofi. Han är inte en bra filosof, men han var en duglig filosofihistorieskribent.
    Jag läste även filosofi en termin på komvux i början av 90-talet, innan jag började mina högskolestudier i antikens kultur- och samhällsliv, idéhistoria och historia. Vid komvux hade jag lyckan av att få en lärare som var både kunnig och pedagogisk. När han skulle förklara kärnan i Kants kunskapsteori så tecknade han några teckningar av en köttkvarn på tavlan, sedd från olika vinklar och med olika snittskärningar. Han liknade det omalda köttet med ytterverkligheten, hela kvarnen med medvetandets medfödda föreställningsappataur och köttfärsens strängar som det av medvetandeformernas nermalda och slutgiltiga medvetande-innehåll. Till sist fokuserade han enbart på de små runda hålen i den runda skivan, som formade strängarna efter hand som köttet pressades genom de hålen. Jag tycker till dags datum att det är den bästa "modell" jag någonsin har sett av Kants kunskapsteori, samt att den dessutom tydligt visar hur förskräcklig Kants kunskapsteori är.
    Men, jag har likväl inte den blekaste aning om filosofiläraren i fråga skulle hålla med mig om min åsikt eller inte. Om han själv gillade eller ogillade Kants kunskapsteori var det för mig omöjligt att dra någon slutsats om. Han var alltså saklig och skicklig i sin framställan både när det gällde Kant och när det gällde hela filosofiämnet i övrigt.)
    Last edited by Filip Björner; 04-12-2020, 10:53 AM. Reason: Redigerade två skrivfel.

    Leave a comment:


  • Anders F
    replied
    Svar på #18: Kant insåg att vår bild av verkligheten inte är verkligheten själv utan, med ett modernt uttryck, en modell av verkligheten. Hur bra eller dålig modellen är, fanns på hans tid ingen möjlighet att bedöma.
    Man måste göra klart för sig hur gravt handikappad Kant var i fråga om naturvetenskaplig kunskap, jämfört med vår tids vetande.

    Leave a comment:


  • Filip Björner
    replied
    AndersF skrev i kommentar #4, till HenrikU:

    Originally posted by Anders F View Post
    Svar på #3:
    Det är uppenbart att du har missförstått Kant på väsentliga punkter.
    Kan du förtydliga vilka väsentliga punkter i Kants tänkande det är som du anser att HenrikU har missförstått?

    Jag tror inte att HenrikU har missförstått Kant, och jag är beredd att citera ur några av Kants böcker för att vi tillsammans ska kunna resonera kring saker som han skrev.

    Leave a comment:


  • Filip Björner
    replied
    HenrikU har tyvärr fullständigt avslutat sin skribentgärning -- inte bara i debattsidan.NU utan i all offentlig debatt.

    ---- ----

    AndersF skrev i #15:

    Originally posted by Anders F View Post
    Svar på #14:
    Jaha, ja. Så det skulle förklara all denna ondska. Är det verkligen trovärdigt?
    Ja, det är -- tyvärr -- trovärdigt.

    Hitler kallade ofta judarna för "folkfördärvarna". Och det fördärvliga var deras (påstått rasbetingade) egoism. Arierna var enligt Hitler goda just därför att de var offervilliga.

    Jag ska citera några rader ur Mein Kampf, från det elfte kapitlet "folk och ras", där Hitler förklarar varför arierna enligt hans uppfattning är goda.

    "Den inställning, som låter det egna jagets intressen träda tillbaka till förmån för samhället, är förvisso den första förutsättningen för varje mänsklig kultur. Endast med denna som utgångspunkt kan alla mänsklighetens storverk uppstå, vilka ger grundaren föga lön men eftervärlden rik välsignelse. Ja, endast ur denna synpunkt kan man förstå, hur så många människor kunnat uthärda ett torftigt men rättskaffens liv, som bara tvingar dem till armod och anspråkslöshet, men som för samhället säkerställer grundvalarna för dess tillvaro. Varje arbetare, varje bonde, varje uppfinnare, tjänsteman o. s. v., som knogar utan att själv någonsin uppnå lycka och välstånd, är en representant för denna höga idé, om också den djupare betydelsen av hans handlande för alltid skall vara fördold för honom.
    Men det, som gäller för arbetet som grundvalen för mänsklig försörjning och allt mänskligt framåtskridande, kan i ännu högre grad tillämpas på skyddet av människan och hennes kultur. Kulmen av all offervilja ligger i att ge sitt eget liv för samhällets existens. Endast härigenom kan förhindras, att människohänder åter skall störta eller naturen tillintetgöra det, som människohänder byggt.
    Just vårt tyska språk [[Min anmärkning: Vilket särskilt gäller inom tysk filosofi efter Kant]] äger ett ord, som strålande karaktäriserar handlandet i denna anda: pliktuppfyllelse; d. v. s. att inte vara sig själv nog utan tjäna det allmänna bästa.
    Den principiella inställning, ur vilken ett dylikt handlande uppstår, kallar vi - till skillnad från egoismen eller egennyttan - idealism. Därmed menar vi förmågan att offra det enskilda för det hela, för medmänniskorna."

    (Sidorna 268-269 i utgåvan från 1992, som förlaget drog tillbaka på order av tyska staten, men som jag fortfarande äger ett exemplar av.
    Hägglunds förlag. ISBN 91-7123-025-4.)

    Leave a comment:


  • henriku
    replied
    Svar till #15:

    Det är väldigt logiskt, Anders. Du ska inte underskatta logikens makt. Och du ska heller inte underskatta grundläggande idéers makt över människors psykologier. Filosofi s.a.s. "programmerar" människors medvetanden och karaktär. Tillsammans med de enskilda människornas fria vilja förstås. Och om du fortfarande tvivlar på moralläran altruismens ondska - studera historien. Kristendomens och den moderna kollektivismens historia är proppfylld med ondska och grymhet.

    Leave a comment:


  • Anders F
    replied
    Svar på #14:
    Jaha, ja. Så det skulle förklara all denna ondska. Är det verkligen trovärdigt?

    Leave a comment:


  • henriku
    replied
    Svar till #13:

    Mig veterligen var det en väldigt tung idé som Schopenhauer, Hegel, Marx, Lenin, Nietzsche och Hitler hämtade från Kant. Nämligen den ödesdigra idén att uppoffring är ett gott och är en tvingande moralisk nödvändighet. Samtliga dessa förmenta tänkare (Schopenhauer, Hegel, Marx och Nietzsche) samt maktmänniskor (Lenin och Hitler) delade Kants uppoffringsdyrkan. Samtliga dessa efterföljare till Kant höll med Kant att det är önskvärt att genomföra uppoffringar I verkligheten. Hitler, t.ex., skapade koncentrationslägren för att åstadkomma det "moraliska idealet" som han uppfattade att uppoffring utgjorde. Det finns ju ingen större uppoffring som en person kan åstadkomma än utsläckandet av ett oskyldigt människoliv. Lenins, Stalins, Hitlers, Mussolinis, Maos, Pol Pots - alla dessa snubbars politiska karriärer var vigda åt målet att åstadkomma så mycken uppoffring i verkligheten som bara möjligt. Dessa moraliska monstrar var motiverade av en ondskans moral - uppoffringsmoralen.

    Jag kan tillägga en fotnot: Nietzsche dyrkade uppoffringen på ett litet annorlunda sätt än de övriga snubbarna du nämnde. Nietzsche höll nämligen med Kant och de övriga att uppoffring var något gott och nödvändigt - så han delade samma grundläggande premiss med dem. Men Nietzsche valde att ansluta sig till den andra sidan av samma falska mynt. Han höll med om att uppoffring var något bra att ha - men Nietzsche förordade till skillnad från de övriga att subjektet skall offra andra åt sig själv, medan de övriga dyrkade idén att subjektet skall offra sig själv för andra (och det gäller även Hitler om man granskar Hitler tillräckligt nära i sömnarna).

    Leave a comment:


  • Anders F
    replied
    Svar på #12:
    Jag tycker som du, att pliktmoral, även i anda tappningar än Kants, är obehaglig.
    Men den undran jag uttryckte i #11 var vad Kants efterföljare (Schopenhauer, Hegel, Marx, Lenin, Nietzsche, Hitler m.fl.) egentligen hade hämtat från Kant. Jag vet ingen av dem som egentligen har tagit till sig Kants sorgliga pliktmoral. Vet du?

    Leave a comment:


  • henriku
    replied
    Ytterligare svar på #4 :

    AndersF: Jag har nu gjort mig mödan att leta upp citatet från Kant om pliktetiken. Jag har ej hämtat citatet från Kants egna verk. Istället råkade jag på citatet i en utmärkt bok av Leonard Peikoff "The Ominous Parallels". I denna bok förklarar dr. Peikoff hur Kants filosofis inflytande gav upphov till nazismen på 1930-talet och om hur samma filosofis inflytande kan ge upphov till något liknande igen i västländerna, då Kants filosofis idéer fortfarande genomsyrar västländernas kultur.

    Citat av Kant: "en sådan handling har inget moraliskt värde [Kant refererar till en sådan handling där en man som är sund och välvillig "finner en inre tillfredställelse från att sprida glädje"] . . . Men anta att den där människovännens själ var fylld med en egen sorg som förintade allt medlidande med andra . . . Och ponera nu att han häver sig själv upp ur denna döda känslolöshet och, utan att egentligen vilja det, utför denna handling [att göra andra glada] endast från pliktkänsla allena, och utan att egentligen vilja det - då för första gången besitter hans handling ett moraliskt värde."

    Detta citat uttrycker Kants ondsinta pliktetik. Kant hävdade att om en handling syftar till något - är den därmed ej moralisk OK. Endast om en handling begås utav pliktkänsla allena - utan att syfta till något av betydelse för den som handlar är handlingen moraliskt OK. Att en handling tjänar till något syfte gör den moraliskt värdelöst. Oavsett syftet. Även om syftet med en handling är att sprida glädje till ens medmänniskor - om den som handlar är välvilligt inställd till sina medmänniskor och det därför gör henne glad utav att göra andra glada - då är hennes spridande av glädje till medmänniskorna moraliskt utan värde. Ty det är ju själviskt att göra andra glada därför att man blir glad av det själv!

    Och här är Kants pliktetik ställd på sin spets: "Det är en plikt att hålla sig vid liv, och alla vill egentligen göra det. Men just därför är den hängivna omsorg som de flesta män visar det [d.v.s. att hålla sig vid liv] utan något som helst egentligt moraliskt värde. Dessa män håller sig vid liv i enlighet med pliktkänsla, men inte från pliktkänsla. Men om svårigheter och bottenlös sorg fullständigt berövar en man hans lust att leva, och om en olycklig man, stark i själen, är upprörd hellre än bara ledsen och önskar döden, men håller sig vid liv ändå, utan att älska livet och ej från vare sig lust eller rädsla utan från pliktkänsla - då har hans handling ett moraliskt värde."

    Det framgår av citatet ovan att Kant vill att människor borde hålla sig vid live inte för att de känner någon glädje av att leva - nej, människorna skall lida pina men hålla sig vid liv ändå - blott och bart därför att det är deras plikt. Denna uppfattning som Kant ger uttryck för och som han vigde sitt liv till att försöka övertyga sina medmänniskor om - den är bottenlös ondska prima facie. Kant var ett moraliskt monster. Han var intellektets motsvarighet till Hitler och Pol Pot!

    NOT: Jag har översatt dr. Peikoffs citat från hans engelska till svenska. Så översättningarna kan brista i nyanserna.
    Last edited by henriku; 02-19-2020, 03:20 PM.

    Leave a comment:


  • Anders F
    replied
    Svar på #10:
    Du skriver: "att en djup förståelse av Kant som tänkare kräver både att man tar hans mest kända texter på allvar och att man väger in en mängd detaljer i hans skriverier som man bara inte får ignorera". Det har du kanske rätt i, men en sådan förståelse är närmast en specialitet för idéhistoriker etc. Jag betvivlar att de efterföljare till Kant som ligger bakom marxismen och nazismen hade den sortens förståelse av Kant. Jag tror att varken Hegel, eller Marx eller Lenin eller Hitler hade ägnat tid åt att tränga på djupet in i Kants tankevärld.
    Men vad de egentligen hade hämtat från Kant är kanske värt att forska fram.

    Leave a comment:


  • Filip Björner
    replied
    Arseni Gulyga eller Arseny Gulyga

    Denna kommentar innehåller bara en perifer randanmärkning till en liten detalj som jag omnämnde i kommentar #5.

    Min passion är idéhistoria; och eftersom jag eftersträvar att erövra en metakontext över väsentliga inslag i de allmänna ämnena filosofi- och idéhistoria, så läser jag med flit översiktsverk och biografier skrivna av personer med vitt skilda premisser. Jag läser böcker av kristna och marxister, muslimer och liberala ateister, positivister, skepticister, relativister, humanister, objektivister etc.

    Biografiförfattaren Arseni Gulyga (1921-1996) är ett exempel på en tung marxistisk skribent. "Within the history of Soviet philosophy, Gulyga’s thought can be described in enlightenment terms. Indeed, his major contribution is his work in eighteenth and nineteenth century German philosophy, as well as his role in the rediscovery of Russian religious philosophy that took place during the final years of the Soviet period. He took great care to advance Soviet philosophical education in a variety of ways, including through research, editing and publishing primary sources material, and organizing cultural societies." Saxat härifrån. Han skrev initierade biografier om tyska tänkare: "He specialized in the history of philosophy and composed a number of philosophical portraits in the genre of intellectual biography, including on Hegel (1970), Kant (1977), Schelling (1982), and Schopenhauer (published posthumously in 2003)."
    Jag har alltså läst Gulygas Kant-biografi, som fanns till hands på Universitetet i Stockholm när jag läste idéhistoria där. Och det var han som skrev den nedsättande kommantaren som jag omnämnde i #5 om Kants gammelmanstänkande. Det var t.ex. ingen objektivist som skrev det.

    Ja, detta var en ytterst perifer kommentar. Men en poäng med den där gammelmans-detaljen (som jag till skillnad från Gulyga inte betraktar på ett nedsättande sätt gentemot Kant), är att en djup förståelse av Kant som tänkare kräver både att man tar hans mest kända texter på allvar och att man väger in en mängd detaljer i hans skriverier som man bara inte får ignorera.

    Leave a comment:


  • Anders F
    replied
    Svar på #8:
    Både du och Filip känner till fler detaljer om Kant än jag gör. Men när det gäller Kants inflytande på eftervärlden är förstås det, han är mest känd för, som har störst betydelse.

    Religiöst är han mest känd för att ha tagit död på alla klassiska "gudsbevis", d.v.s. de skäl att tro på Gud som människor trott vara rationella. Att Kant trots det trodde på Gud verkar grundlöst. Däremot kan han (av känslomässiga skäl) ha hoppats på att en sorts gudom fanns.

    I etiken är han framförallt känd för "det kategoriska imperativet" (i två mycket olikartade formuleringar), som kan sägas vara en intellektuell förfining av "den gyllene regeln".
    Att spåra någon ondska i det kategoriska imperativet är alltför långsökt.

    Kants försök att förena rationalismen och empirismen är i allt väsentligt misslyckat. Men på sätt och vis kan man säga att han ändå föregrep den moderna kognitionsvetenskapen genom sin insikt om att hjärnan skapar en modell av vår omvärld. Men han insåg inte hur struktruellt vällyckad hjärnans modell av omvärlden är, eftersom han givetvis inte hade kunnat förutse den darwinska revolutionen.

    Leave a comment:

Working...
X