Announcement

Collapse
No announcement yet.

Hur kristendom och Kant gav upphov till marxismen och nazismen

Collapse
X
 
  • Filter
  • Tid
  • Visa
Clear All
new posts

  • Hur kristendom och Kant gav upphov till marxismen och nazismen

    Kristendomen förvandlades av den tyska 1700-tals filosofen Immanuel Kant till den moderna kollektivismen. Så man kan säga att kristendomen indirekt gav upphov till 1900-talets två stora politiska farsoter: kommunismen och nazismen.

    Vad gjorde Kant för att lyckas med det formidabla knepet att förvandla en av de stora religionerna till de gudslösa moderna -ismerna: kommunismen och nazismen?

    Enkelt: han kollektiviserade kristendomens supermedvetande. Kristendomens stora bluff var ju att inbilla människorna att det fanns ett jättestort, övernaturligt medvetande som hade skapat hela universum, och som därmed bestämde vad som var sant och falskt och rätt och fel inom detta universum. Eftersom Gud kunde förändra naturlagarna, och kunde genomföra mirakel - kunde han få vad som helst till att vara ett faktum. Om Gud ville det t.ex. kunde brinnande buskar tala - och det väldiga Röda havet kunde dela sig. Och om nu Gud bestämde vad som gällde i verkligheten - då gjorde människorna bäst i att lyda Honom eller Hans ställföreträdare, d.v.s. kyrkomännen!

    Immanuel Kant skapade under 1700-talet en infernaliskt invecklad filosofi som ”bevisade” att människans medvetande skapade den verklighet som människorna verkade leva i - och att denna verklighet var den enda som betydde något för dem. Kant argumenterade att människans sinnen och hennes begrepp filtrerade de data som de matades med från verkligheten. Därför, menade Kant, kunde människor aldrig uppleva verkligheten som den är ”i sig”. De kunde endast uppleva verkligheten såsom den såg ut att vara "för dem" efter det att den hade filtrerats av den sorts medvetande som alla människor besitter. Så den verklighet vi människor tror oss leva i är inte den ”riktiga” verkligheten, d.v.s verkligheten ”såsom den är i sig”. Vi lever i en sortsskenverklighet, en avbildning av den verkliga verkligheten som skapas av våra sinnen och våra begrepp. Så ”for all practical purposes” lever vi i en verklighet som vårt eget medvetande skapar åt oss - genom att filtrera de data som kommer från den ”riktiga” verkligheten. Enligt Kant d.v.s.

    Du ser vad Kant gjorde här? Han inbillade folk att om bara verkligheten ser ut på ett visst sätt för dem -är den också funtad på det sättet. Kants knep var att han bara bytte ut metafysiska fakta mot subjektets föreställningar.

    Men i själva verket spelar det ingen roll på vilket sätt våra sinnen och våra förnuft bearbetar de sinnesintryck som vi får från verkligheten. Verkligheten som vi lever i är bara det den är ändå. Om jag är färgblind, och jag därför inte ser skillnaden mellan en grön gubbe och en röd gubbe - då kan jag likväl inte kosta på mig att gå över gatan när gubben lyser rött. Jag blir påkörd av lastbilen ändå om det kommer en lastbil. Trots att jag inte ser att gubben lyser rött! Ty verklighetens fakta är vad de är ändå!

    Men - massor av människor var så icke-insiktsfulla att de gick på Kants bluff. De började inbilla sig att människans medvetande som helhet, d.v.s. människans hypotiserade kollektiva medvetande, skapade verkligheten som människorna levde i. Och därmed började kollektivet framstå som allsmäktig - precis som kristendomens Gud. Kant fick västlänningarna att börja tro på vanföreställningen att kollektivet har ett supermedvetande som bestämmer över den verklighet som vi människor lever i.

    Denna föreställning ledde logiskt till kommunismen och nazismen.

    Karl Marx tog över Kants filosofi och modifierade den litet grand, genom att göra gällande att det var den ekonomiska klassens medvetande som skapade verkligheten åt varje ekonomisk klass. Så enligt Marx var det som var sant för kapitalisterna eller för medelklassen eller för bönderna, inte nödvändigtvis sant för arbetarna. Och Marx ansåg att staten var ett verktyg som hjälpte det härskande kollektivet att bestämma över verklighetens fakta. Så, enligt Marx, skulle det ideala samhället uppstå när ”rätt” kollektiv - vilket han ansåg var arbetarklassen - tog över staten och världen.

    Hitler tog också över Kants filosofi och modifierade den litet grand, genom att göra gällande att det var rasens eller nationens medvetande som skapade en verklighet åtvarje ras eller nation. Så enligt Hitler var det som var sant för judarna eller för de svarta, inte nödvändigtvis sant för tyskarna. Och Hitler ansåg, liksom Marx, att staten var ett verktyg som hjälpte det härskande kollektivet att bestämma över verklighetens fakta. Så enligt Hitler skulle det ideala samhället uppstå när ”rätt” kollektiv, vilket han ansåg vara tyskarna, tog över staten och världen.

    Både kommunismen och nazismen behövde förstås en diktator, som skulle utgöra kollektivets ställföreträdare. På samma sätt som kristendomen behövde påvar och präster, som skulle utgöra Guds ställföreträdare. Och det blev förstås dessa ställföreträdare som utövade makten efter eget tycke.

    Så 1900-talets fasor, t.ex. världskrigen, Förintelsen, Gulag, Dödens fält o.s.v. hade delvis Kristendomen som orsak. Kant förutan hade kommunismen och nazismen aldrig uppstått. Men Kristendomen förutan hade de kanske inte uppstått heller!

    Religionen och kollektivismen är inte varandras motsatser. De är bara två sidor på samma falska mynt. Nämligen dyrkandet av det overkliga.
    Last edited by henriku; 06-29-2020, 12:51 PM.

  • #2
    Svar på #1:
    Det finns mycket att säga om detta.

    En sak är, att man inte bör klandra en filosof för det onda hens efterföljare har ställt till med. Tillåter man sig göra det, kan man klandra Aristoteles för mycket av det onda katolska kyrkan har gjort sig skyldig till.

    En annan sak är att Kant levde i fel tid. Det hade varit bättre om han hade levat några årtionden senare. Då skulle han ha insett att naturvetarna (främst fysiker och kemister) har åtskilligt att säga om "tinget i sig", som han på 1700-talet inte haft en chans att veta.

    Comment


    • #3
      AndersF, Till att börja med ser jag en jättestor moralisk skillnad mellan å ena sidan Aristoteles och å andra sidan Kant.

      Jag tror definitivt att Aristoteles endast gjorde oskyldiga misstag då han ej klarade av att "träffa rätt" i samtliga svåra filosofiska frågor. Det är sant att Aristoteles gjorde misstag ibland - han hade en föreställning om en sorts Gud-liknande väsen ("The Unmoved Mover" som det hette på engelska) och han godkände slaveri. Men hans intellektuella bedrifter var så enorma att man måste medge att nästan bergssäkert så gjorde han så gott han bara kunde. Så jag håller med dig att vi ej skall lasta Aristoteles för kristendomens brott.

      Men Immanuel Kant och den moderna kollektivismens brott är en annan femma. Kant kom fram till raka motsatsen till sanningen i så gott som vartenda signifikant filosofisk fråga. Och hans skrifter innehåller formuleringar som utgör ren och skär ondska prima facie. Jag tanker t.ex. på ett berömt citat från Kants skriverier om etik där Kant sager (jag citerar från minnet så detta är inte ett ordagrant citat, men jag gissar att du känner igen det, AndersF):

      "Om en man anstränger sig för att hålla sig vid liv därför att han älskar livet - då saknar hans handling moraliskt värde. Men - om en man är plågad av en bottenlös sorg och han fullständigt saknar glädje i livet - men han reser sig ur sin misär och med en omänsklig ansträngning håller sig vid liv ändå och fortsätter att lida, utav ren och skär pliktkänsla allena - då har hans handling ett moraliskt värde!"

      Det framgår uppenbart av det här (ungefärliga) citatet av Kant att han ville inte blott och bart att hans medmänniskor skulle dö. Han ville att de skulle utsättas för ett hiskeligt lidande. Han ville att hans medmänniskor skulle plågas och pinas! Han ville att hans medmänniskor skulle genomgå tortyr!

      Dessutom förklarade Kant vid ett tillfälle att syftet med hans filosofiska gärning var att rädda den kristna moralen och kunskapsteorin. Han uttalade de berömda orden "Jag har funnit det nödvändigt att undanröja förnuftet för att skapa utrymme för tron." (Jag citerar från minnet.) Kom ihåg att Kant väl kände till kristendomens grymheter. Sådana grymma straff som rådbråkning förekom fortfarande I Europa under 1700-talet, då Kant levde! Kant ville tydligen rädda kvar Kristendomens dåvarande grymheter.

      Så det är helt och hållet befogat att lasta Kant för nazismens och kommunismens brott. Kant skulle säkert ha blivit glad om han hade levt ända fram till 1900-talet och hade fått med egna ögon se hur hans filosofiska inflytande mognade ut i Auschwitz och Gulag.

      Jag håller med Ayn Rands omdöme att Kant , såvitt vi vet, var den mest onda moraliska monster som någonsin har levt! Kant gjorde det han gjorde - att i stor utsträckning sätta stop för mänsklighetens framsteg under Upplysningen - med flit. AndersF - jag rekommenderar dig varmt att läsa Leonard Peikoffs bok The Ominous Parallels - som visar hur Kants filosofi gav upphov till Hitler och Nazismen!
      Last edited by henriku; 06-29-2020, 12:57 PM.

      Comment


      • #4
        Svar på #3:
        Det är uppenbart att du har missförstått Kant på väsentliga punkter. Men oavsett om jag har rätt eller fel i det, så kan du inte lasta Kant för de ohyggliga ogärningar som nazister och s.k. marxister gjort sig skyldiga till.

        För övrigt är det osannolikt att Kant djupast sett trodde på kristendomens Gud.

        Vad Aristoteles anbelangar, var han uppenbarligen intelligent. Men hans misstag var långt ifrån oskyldiga. Hans världsbild var totalt felaktig. Det insåg många och blev torterade/avrättade när de framhöll detta. Men det kan man inte lasta Aristoteles för.

        Comment


        • #5
          Originally posted by Anders F View Post
          För övrigt är det osannolikt att Kant djupast sett trodde på kristendomens Gud.
          Jag har läst den första boken Kant skrev, som publicerades postumt. Det var ett ungdomsverk vari han till leda ältade epitet om Gud som den store "allvetande", "allgode", "allt-skaparen" etc. och jag uppfattade det helt klart som protestanternas Gud. Jag har också läst en bok med föregivna elevanteckningar från hans undervisning i ämnet teologi (eller om det möjligen var ett annat ämne med kantring åt teologi), vari han (enligt en student) stenhårt underströk att om Gud inte existerade så fanns ingen som helst grund för Kants egna etiska system, samt att han där (liksom han gjorde i de egna tyngre böckerna) slängde om på förhållandet mellan etik och kunskapsteori; så att det var han etiska teorem varpå hans kunskapsteori grundades, istället för tvärtom. Jag har också läst tre oberoende biografier om Kant. I en av dem berättas om hans "gammelmans"-anteckningar (ja, det var ett medvetande nedsättande ordval av biografiförfattaren), där han blandade ihop sina tankar för dagen om Gud med sin inköpslista där det stod att han skulle handla bröd och annat.

          Kants starka Gudstro, där han följer Luthers pliktetik och förstärker den tusenfalt, är en grundbult i Kants tänkande. Den finns som fundament i kritik-böckerna och den genomsyrade allt hans tänkande.

          Comment


          • #6
            Rent allmänt är det svårt att föra debatter där man diskuterar vem som bäst förstår en tänkare, eftersom vi inte kan gräva upp liket och få hen att göra ett uttalande om något som vi undrar på. Detta gäller för Pasteur och Newton, samt för Jesus och Muhammed och alla andra historiska personer vi känner till. (Och ja, jag räknar både Jesus och Muhammed som historiska personer. Deras existens finns det mer belägg för än vad det finns för t.ex. Homeros och för många andra historiska gestalter vars existens nästan ingen betvivlar.)

            Däremot kan jag påpeka en sak om begreppet ondska (som HenrikU i förhållande till Kant har skrivit mera om på annan plats), och hur det bör tillämpas på bedömningen av Kant likasåväl som på vem som helst. Det är att ondskans djupaste kännetecken inte är existensiell förstörelse. Det är istället en kunskapsteoretisk aspekt, nämligen vägran att veta; vetskapsvägran. (I psykologiskt avseende är det förstörelselusta och det existensiella resultatet är förstörelse.)
            Om vi relaterar Kant till Fichte, så kan jag berätta att jag har läst en bok med en samling av brev som Kant skrev, vari han till en vän i förtroende förfasade sig över det sätt varpå Fichte tolkade och "förvrängde" hans filosofi. Jag anser att det påpekandet av Kant - faktiskt - är en omständighet som bör räknas till Kants fördel. Men... han agerade inte på det offentligt. Han blundade medvetet för de effekter som den tolkningsöppningen (med en grav subjektivism) kunde påföra allmänheten. Och den saken, anser jag, bör vi räkna till summan av Kants många laster.
            (I kontrast kan man jämföra med hur Ayn Rand tog ansvar för att i sin livstid fördöma personer som Rothbard, som enligt henne "förvrängde" hennes filosofi. Hon var klart ansvarstagande och ville bara att hennes egna skriverier skulle kunna leda till goda saker för människor i framtiden. --- Fast det var inte hennes litterära drivkraft eller ambition. Hon skrev inte sina idéromaner för att sprida en god filosofi, utan det var bara en god spin of av hennes skönlitterära författarskap.)

            Comment


            • #7
              Ett tillägg till det jag skrev i #5 om Kants gudstro. Jag nämnde att jag uppfattade hans ungdomsverk som protestantiskt. Och jag vill tillägga att tankelinjerna från Platons Demiurgen, Plotinus' emaneringstankar, Augustinus skepticistiska frågor kring begreppet existens som banade vägen för hans dogmatiska gudstro och det därpå byggande anselmska gudsbeviset om allfullkomligheten; allt det var tydligt närvarande i den unge Kants gudstro. I hans äldre verk finns allt detta kvar, men det är där mer nertonat allteftersom hans tankar i huvudsak centreras till andra frågor.

              Jag har också läst akademiska utläggningar vari Kant - helt godtyckligt och motsägelsefullt - pekas ut som en möjlig ateist eller agnostiker. Visserligen är det ofta svårt för oss att veta vad vissa tänkare egentligen tänkte om ditt och datt, men det gäller ju inte i sådana frågor där de var tydliga och uttryckte sig explicit. Och det var vad Kant gjorde då och då, beträffande hans gudstro; så även i de tyngre verken, men för att se det får man ju också läsa dem grundligt.

              Comment


              • #8
                Svar på #4 - AndersF:

                Varför kan jag lasta Kant för nazisternas och kommunisternas atrociteter långt efter Kants död? Tja, det framgår av citatet från Kant om "plikten att hålla sig vid liv" att Kant inte ville att människor skulle blott och bart dö - utan att de skulle leva i syfte att lida pina! Kant satte värde på mänsklig misär - rentav tortyr!

                Comment


                • #9
                  Svar på #8:
                  Både du och Filip känner till fler detaljer om Kant än jag gör. Men när det gäller Kants inflytande på eftervärlden är förstås det, han är mest känd för, som har störst betydelse.

                  Religiöst är han mest känd för att ha tagit död på alla klassiska "gudsbevis", d.v.s. de skäl att tro på Gud som människor trott vara rationella. Att Kant trots det trodde på Gud verkar grundlöst. Däremot kan han (av känslomässiga skäl) ha hoppats på att en sorts gudom fanns.

                  I etiken är han framförallt känd för "det kategoriska imperativet" (i två mycket olikartade formuleringar), som kan sägas vara en intellektuell förfining av "den gyllene regeln".
                  Att spåra någon ondska i det kategoriska imperativet är alltför långsökt.

                  Kants försök att förena rationalismen och empirismen är i allt väsentligt misslyckat. Men på sätt och vis kan man säga att han ändå föregrep den moderna kognitionsvetenskapen genom sin insikt om att hjärnan skapar en modell av vår omvärld. Men han insåg inte hur struktruellt vällyckad hjärnans modell av omvärlden är, eftersom han givetvis inte hade kunnat förutse den darwinska revolutionen.

                  Comment


                  • #10
                    Arseni Gulyga eller Arseny Gulyga

                    Denna kommentar innehåller bara en perifer randanmärkning till en liten detalj som jag omnämnde i kommentar #5.

                    Min passion är idéhistoria; och eftersom jag eftersträvar att erövra en metakontext över väsentliga inslag i de allmänna ämnena filosofi- och idéhistoria, så läser jag med flit översiktsverk och biografier skrivna av personer med vitt skilda premisser. Jag läser böcker av kristna och marxister, muslimer och liberala ateister, positivister, skepticister, relativister, humanister, objektivister etc.

                    Biografiförfattaren Arseni Gulyga (1921-1996) är ett exempel på en tung marxistisk skribent. "Within the history of Soviet philosophy, Gulyga’s thought can be described in enlightenment terms. Indeed, his major contribution is his work in eighteenth and nineteenth century German philosophy, as well as his role in the rediscovery of Russian religious philosophy that took place during the final years of the Soviet period. He took great care to advance Soviet philosophical education in a variety of ways, including through research, editing and publishing primary sources material, and organizing cultural societies." Saxat härifrån. Han skrev initierade biografier om tyska tänkare: "He specialized in the history of philosophy and composed a number of philosophical portraits in the genre of intellectual biography, including on Hegel (1970), Kant (1977), Schelling (1982), and Schopenhauer (published posthumously in 2003)."
                    Jag har alltså läst Gulygas Kant-biografi, som fanns till hands på Universitetet i Stockholm när jag läste idéhistoria där. Och det var han som skrev den nedsättande kommantaren som jag omnämnde i #5 om Kants gammelmanstänkande. Det var t.ex. ingen objektivist som skrev det.

                    Ja, detta var en ytterst perifer kommentar. Men en poäng med den där gammelmans-detaljen (som jag till skillnad från Gulyga inte betraktar på ett nedsättande sätt gentemot Kant), är att en djup förståelse av Kant som tänkare kräver både att man tar hans mest kända texter på allvar och att man väger in en mängd detaljer i hans skriverier som man bara inte får ignorera.

                    Comment


                    • #11
                      Svar på #10:
                      Du skriver: "att en djup förståelse av Kant som tänkare kräver både att man tar hans mest kända texter på allvar och att man väger in en mängd detaljer i hans skriverier som man bara inte får ignorera". Det har du kanske rätt i, men en sådan förståelse är närmast en specialitet för idéhistoriker etc. Jag betvivlar att de efterföljare till Kant som ligger bakom marxismen och nazismen hade den sortens förståelse av Kant. Jag tror att varken Hegel, eller Marx eller Lenin eller Hitler hade ägnat tid åt att tränga på djupet in i Kants tankevärld.
                      Men vad de egentligen hade hämtat från Kant är kanske värt att forska fram.

                      Comment


                      • #12
                        Ytterligare svar på #4 :

                        AndersF: Jag har nu gjort mig mödan att leta upp citatet från Kant om pliktetiken. Jag har ej hämtat citatet från Kants egna verk. Istället råkade jag på citatet i en utmärkt bok av Leonard Peikoff "The Ominous Parallels". I denna bok förklarar dr. Peikoff hur Kants filosofis inflytande gav upphov till nazismen på 1930-talet och om hur samma filosofis inflytande kan ge upphov till något liknande igen i västländerna, då Kants filosofis idéer fortfarande genomsyrar västländernas kultur.

                        Citat av Kant: "en sådan handling har inget moraliskt värde [Kant refererar till en sådan handling där en man som är sund och välvillig "finner en inre tillfredställelse från att sprida glädje"] . . . Men anta att den där människovännens själ var fylld med en egen sorg som förintade allt medlidande med andra . . . Och ponera nu att han häver sig själv upp ur denna döda känslolöshet och, utan att egentligen vilja det, utför denna handling [att göra andra glada] endast från pliktkänsla allena, och utan att egentligen vilja det - då för första gången besitter hans handling ett moraliskt värde."

                        Detta citat uttrycker Kants ondsinta pliktetik. Kant hävdade att om en handling syftar till något - är den därmed ej moralisk OK. Endast om en handling begås utav pliktkänsla allena - utan att syfta till något av betydelse för den som handlar är handlingen moraliskt OK. Att en handling tjänar till något syfte gör den moraliskt värdelöst. Oavsett syftet. Även om syftet med en handling är att sprida glädje till ens medmänniskor - om den som handlar är välvilligt inställd till sina medmänniskor och det därför gör henne glad utav att göra andra glada - då är hennes spridande av glädje till medmänniskorna moraliskt utan värde. Ty det är ju själviskt att göra andra glada därför att man blir glad av det själv!

                        Och här är Kants pliktetik ställd på sin spets: "Det är en plikt att hålla sig vid liv, och alla vill egentligen göra det. Men just därför är den hängivna omsorg som de flesta män visar det [d.v.s. att hålla sig vid liv] utan något som helst egentligt moraliskt värde. Dessa män håller sig vid liv i enlighet med pliktkänsla, men inte från pliktkänsla. Men om svårigheter och bottenlös sorg fullständigt berövar en man hans lust att leva, och om en olycklig man, stark i själen, är upprörd hellre än bara ledsen och önskar döden, men håller sig vid liv ändå, utan att älska livet och ej från vare sig lust eller rädsla utan från pliktkänsla - då har hans handling ett moraliskt värde."

                        Det framgår av citatet ovan att Kant vill att människor borde hålla sig vid live inte för att de känner någon glädje av att leva - nej, människorna skall lida pina men hålla sig vid liv ändå - blott och bart därför att det är deras plikt. Denna uppfattning som Kant ger uttryck för och som han vigde sitt liv till att försöka övertyga sina medmänniskor om - den är bottenlös ondska prima facie. Kant var ett moraliskt monster. Han var intellektets motsvarighet till Hitler och Pol Pot!

                        NOT: Jag har översatt dr. Peikoffs citat från hans engelska till svenska. Så översättningarna kan brista i nyanserna.
                        Last edited by henriku; 02-19-2020, 03:20 PM.

                        Comment


                        • #13
                          Svar på #12:
                          Jag tycker som du, att pliktmoral, även i anda tappningar än Kants, är obehaglig.
                          Men den undran jag uttryckte i #11 var vad Kants efterföljare (Schopenhauer, Hegel, Marx, Lenin, Nietzsche, Hitler m.fl.) egentligen hade hämtat från Kant. Jag vet ingen av dem som egentligen har tagit till sig Kants sorgliga pliktmoral. Vet du?

                          Comment


                          • #14
                            Svar till #13:

                            Mig veterligen var det en väldigt tung idé som Schopenhauer, Hegel, Marx, Lenin, Nietzsche och Hitler hämtade från Kant. Nämligen den ödesdigra idén att uppoffring är ett gott och är en tvingande moralisk nödvändighet. Samtliga dessa förmenta tänkare (Schopenhauer, Hegel, Marx och Nietzsche) samt maktmänniskor (Lenin och Hitler) delade Kants uppoffringsdyrkan. Samtliga dessa efterföljare till Kant höll med Kant att det är önskvärt att genomföra uppoffringar I verkligheten. Hitler, t.ex., skapade koncentrationslägren för att åstadkomma det "moraliska idealet" som han uppfattade att uppoffring utgjorde. Det finns ju ingen större uppoffring som en person kan åstadkomma än utsläckandet av ett oskyldigt människoliv. Lenins, Stalins, Hitlers, Mussolinis, Maos, Pol Pots - alla dessa snubbars politiska karriärer var vigda åt målet att åstadkomma så mycken uppoffring i verkligheten som bara möjligt. Dessa moraliska monstrar var motiverade av en ondskans moral - uppoffringsmoralen.

                            Jag kan tillägga en fotnot: Nietzsche dyrkade uppoffringen på ett litet annorlunda sätt än de övriga snubbarna du nämnde. Nietzsche höll nämligen med Kant och de övriga att uppoffring var något gott och nödvändigt - så han delade samma grundläggande premiss med dem. Men Nietzsche valde att ansluta sig till den andra sidan av samma falska mynt. Han höll med om att uppoffring var något bra att ha - men Nietzsche förordade till skillnad från de övriga att subjektet skall offra andra åt sig själv, medan de övriga dyrkade idén att subjektet skall offra sig själv för andra (och det gäller även Hitler om man granskar Hitler tillräckligt nära i sömnarna).

                            Comment


                            • #15
                              Svar på #14:
                              Jaha, ja. Så det skulle förklara all denna ondska. Är det verkligen trovärdigt?

                              Comment

                              Working...
                              X